Den japanska vitoxeln är hemma i vulkaniska trakter i östra Asien därav det finska namnet "laavapihlaja". Den representerar inom rönnsläktet (Sorbus) den grupp av rönnar som saknar de för rönnen typiska parflikiga bladen. Bladens form och uppbyggnad påminner närmast om bokens (Fagus sylvatica) och den japanska vitoxeln känns knappast igen vid första ögonkastet som en rönn.
Bladen slår ut fräscht gröna i en för dem typisk sicksack formation och bildar ett vackert mönster i grenverket. Fullt utvecklade är bladen mörka och glänsande, om hösten färgas de gula, gyllenbruna eller orangeröda. De brunröda, glänsande grenarna är dekorativa också utan löv.
Som andra rönnar blommar den japanska vitoxeln med vita blomställningar. Bären som är orangeröda, små och avlånga väcker uppmärksamhet och skiljer sig från bären hos mer bekanta rönnar. Bären hör inte till de första som äts upp fåglar och pryder trädet ofta långt in på vintern. När också stammen är vacker, kan man knappast önska sig mera av ett gårdsträd.
På ljusa växtplatser tar den japanska vitoxeln formen av ett smalt kägelformat träd. I övriga fall får de formen av en flerstammig storväxt buske. På Arboretum Mustila förekommer den japanska vitoxeln av olika ursprung och därför kan man snart sinsemellan jämföra växtsätt, specifika kännetecken och härdighet.
