Den romerska naturvetaren Gaius Plinius d.ä beskrev buxbom i sin utgåva Naturalis historia redan för 2000 år sedan. Romarna använde sig av den här vintergröna vackra busken både för utsmyckning av gårdsplaner och patior samt till mediciner. Den mycket giftiga växten rekommenderades som hostmedicin. Om doseringen varit dryg kunde alla andra krämpor också få ett plötsligt slut. Buxbomens segertåg fortsatte i barockträdgårdarna runt om i de europeiska hoven där växten användes för att avgränsa utrymmen. Busken är fortfarande populär i parterrer och formklippta trädgårdar i mellan- och sydeuropa. Det hårda trädslaget har använts bla till att bygga blåsinstrument.
Enligt gjorda fossila fynd har släktet buxbom (Buxus) antagits uppkomma under den varmaste delen av eosenperioden för ungefär 50 miljoner år sedan. Det varma och fuktiga klimatet gynnade vintergröna växter vilka blomstrade upp i hela Europa. I och med att klimatet blev kyligare drog sig släktets representanter söderut och i våra dagar förekommer buxbom i naturligt tillstånd endast i medelhavsländerna.
I Finland är buxbom frostkänsligt och kräver en skyddad och halvskuggig växtplats. På Arboretum Mustila övervintrar de låga buskarna i skydd av snötäcket.
