Den sibiriska ärtbusken som förekommer naturenligt i Sibirien och de nordöstra delarna av Kina hämtades till Finland på 1740 -talet. Pehr Kalm införde fröer till Finland från St. Petersburg med avsikten att skapa en ny nyttoväxt men för det ändamålet lämpar sig inte den sibiriska ärtbuskens något giftiga baljor. Däremot har den här nykomlingen från 1700 -talet använts intill våra dagar som prydnadsväxt i trädgårdar, parker och i planteringar intill våra järnvägsstationer. Denna stora buske med uppåtriktade grenar är allra vackrast när den blomar i juni med de för ärtväxterna typiska fjärilslika gula blommorna.
Näst efter häckhagtornet (Crataegus grayana) är den sibiriska ärtbusken den hos oss mest använda plantan i beskurna häckar. Ärtbuskens mjuka grenar är lättare att beskära än de taggiga och styva grenarna hos häckhagtornet, och kvistavfallet lämpar sig bra i komposter och som täckningsmaterial. Användningen har ändå avtagit eftersom i synnerhet beskuren sibirisk ärtbuske ofta hemsöks av mjöldagg som färgar bladen gråa. Den härdiga sibiriska ärtbusken trivs allra bäst frittväxande och utan beskärning på soliga, torra växtplatser antingen som häckväxt eller vindskydd.