Asken växer naturligt i Södra Finland och är det mest krävande ädla inhemska lövträdet i fråga om växtplats. Det utvecklas bäst på frodiga och mycket fuktiga sluttningar. Utbredningsområdets nordligaste förekomster är fuktig ödemark med rörligt grundvatten. Lyckad odling finns till zon III, på skyddade platser ännu nordligare, men vill man odla ask som parkträd i Mellersta Finland måste man använda härdigare amerikanska och asiatiska askarter.
Av våra lövträd är det askens löv som sist spricker ut och det träd som fäller sina parställda löv vid tiden för de första nattfrosterna. Fröknippena hålls på trädet långt in på vintern tills is och vind skakar loss dem. Askens rätt ljusa ved är hård och seg och därför populärt till exempel för redskap, sportutrustning, möbler och parkett. Asken hör till syrenväxterna (Oleaceae), och dess blad och frön har använts inom folkmedicinen för vård av allehanda åkommor. Askarna hamlades även om höstarna för att få mat till vintern åt boskapen, ända till början av 1900-talet.
De ståtligaste askarna på Mustila växer på Pähkinärinnes (Hasselsluttningens) västra del. Askdöden som spridits i Europa kan även hota dessa träd; de har redan torra kvistar som väcker bekymmer. Observationer av askdöden finns redan åtminstone i Sydvästra Finland.
