Sötkörsbäret är ett frukt- och skogsträd som oftast saknar rotskott och som växer sig större än surkörsbäret (Prunus cerasus) som är bekant från hemträdgården. Också i finska förhållanden kan trädet bli ett stamträd om 5 till 10 meter. Stammen är rödbrun och blänkande, med tvärstrimmiga mönster, och de yttre lagren i barken lossnar i stora flagor på tvären. Grenarna är upprätta och hänger inte som hos surkörsbäret. Sötkörsbäret har vita flockblommiga blomställningar som avtecknar sig vackert mot de utspruckna löven. Frukten är oftast djupt röd, ibland gul eller nästan svart, söt eller syrlig. På naturligt växande träd är bären stora som fingerspetsar men betydlig större hos utvalda fruktträd. Det är dessa bär som saluförs i torghandeln om somrarna i Finland, oftast är de importerade från Sydeuropa eller Turkiet.
Sötkörsbäret är relativt frostkänsligt i Finland. Det kan rekommenderas för odling endast på Åland eller vid sydkusten också om ett antal lyckade försök har gjorts längre in i landet. Av de försöksplantor som Arboretum Mustila erhöll från mellersta Sverige på 1990 -talet återstår idag fem ståtliga träd.
I Sverige förekommer små bestånd av sötkörsbär för att tillgodose virkesbehoven hos snickare. Under århundradenas lopp har man utvecklat hundratals olika sorter av sötkörsbär med olika egenskaper för fruktodling av vilka de bästa också hos oss kan odlas som fruktträd. Hos oss lämpar sig bäst de härdigaste svenska, baltiska, vitryska och ryska förädlade sorterna.
