Unga douglasgranar tas lätt för ädelgranar (Abies) eftersom stammens bark är slät och barren känns mjuka. Douglasgranens knoppar är däremot långa, bruna och vassa, medan ädelgranarnas knoppar är runda. Douglasgranen känns kanske lättast igen på sina kottar. I trädets hemtrakter finns en sägen om den store indianhövdingen som mediterar vid trädets fot och som blir störd av möss. Hövdingen ryter till, först en gång sedan ännu ilsknare. Mössen skräms och gömmer sig i douglasgranens kottar där de fortfarande är gömda så att endast svansarna och bakbenen syns. Vi kallar dem skyddsfjäll.
Douglasgranen är ett av de viktigaste barrande prydnadsträden inom Arboretum Mustila dels på grund av sitt värdefulla virke, dels på grund av sitt jättelika utseende. De största exemplaren är över 40 m höga oc fortsätter ännu att växa. Man bör vara noggrann med härkomsten hos plantorna. Kustformen klarar inte av sträng kyla, medan plantor från inlandet ofta drabbas av olika sjukdomar. Den silvergrå varianten från sydliga bergskedjor har långsam tillväxt och får ett tätt växtsätt endast på öppna marker.
