Engelmannsgranen är ett mycket karakteristiskt träd för Klippiga bergen i Nordamerika. Den växer på 450-3 700 meters höjd och bildar skogsgränsen tillsammans med bland annat berggranen (Abies lasiocarpa). Lägre ner på bergssluttningarna förekommer den ofta som rena enartsskogar. Dess naturliga växtplatser är mellanbördiga barrskogar. Engelmannsgranen är rätt stor med en tät topp som är endera konisk eller smal och spetsig.
På Mustila mellan Etelärinne (Sydsluttningen) och Terassi (Terrassen) växer ståtliga engelmannsgranar bland de inhemska träden. De är av den blågråa formen från södra Klippiga bergen. I samlingen med olika granarter i arboretumets västra del växer en dunge med unga engelmannsgranar vars ursprung är Kamloops i British Columbia. Där växer även ett litet bestånd av en mellanform mellan vitgran (Picea glauca) och engelmannsgran vars ursprung är Kirkup Creek i British Columbia.
De bästa ursprungen från British Columbia trivs även i skogsplanteringar. Liksom många andra amerikanska granarter har de vuxit snabbt och livskraftigt, men deras livscykel är betydligt kortare än i deras naturliga miljö och de åldrande bestånden är utsattata för barkborrens angrepp.
För planteringar på grönområden passar den blågrå sydliga formen som kräver mycket ljus. På öppna platser är den rätt långlivad och bibehåller sig tät ännu som gammal.
