Jättehemlocken från de västra delarna av Nordamerika är det största trädet i sitt släkte. Jättehemlocken klarar skugga och förekommer som enstaka träd eller bildar täta skogspartier i bergsluttningar. Jättehemlockens krona är svagt kägelformad med nästan vågräta grenar. Topparna och grenspetsarna böjer sig sirligt på det för hemlockar typiska sättet. Barren är inbördes olika långa och spretar åt sidorna och uppåt. Vid stigande ålder ser grenarna på avstånd ut som mossbelupna skikt.
Jättehemlocken har i Europa ansetts vara ett känsligt maritimt träd vilket det också är ifall man använder sig av fröer från kustområdena vid Stilla havet. De första planteringarna av Jättehemlock i Arboretum Mustila förstördes under rekordkylan under vinterkriget. Ungskogen hade dragits upp från fröer från Alaska. Det fröparti man fick från Brittiska Columbias inre delar under 1930 -talet har däremot klarat sig utomordentligt bra och träden har redan uppnått stockstorlek. De högsta träden är över 25 meter långa och deras längdtillväxt fortsätter alltjämt. Under trädbeståndet finns rikligt med naturliga fröplantor vilket visar att ursprungsmaterialet har anpassat sig bra till den nuvarande växtplatsen. Skogsdungen har en trolsk, speciell stämning med svaga ljusstrålar som arbetar sig ner genom täta barrpartier.
Erfarenheterna hos Arboretum Mustila visar att jättehemlocken är sitt släktes härdigaste art när man använder lämpligt ursprung av fröer. Det verkar som om jättehemlocken inte är särskilt kräsen över jordmånen men unga plantor behöver skyddande träd mot vårsol och vind för att undgå uttorkning.
