Sibiriska nunneörten hör till de gamla perenner som förr i tiden blommade i herr- och prästgårdarnas trädgårdar. Den finns både i parken runt Mustila gård samt på Festplatsen och Azaleasluttningen. Nuförtiden förekommer den förutom i trädgårdarna även som odlingsflykting på lundartade ställen runt gamla bosättningar. Den sibiriska nunneörtens frön sprids effektivt av myrorna som utnyttjar fröets fett som näring.
Den i Finland förekommande sibiriska nunneörtens spår leder till Sverige, till Carl von Linnés Hammarby. Linné hade sett en teckning av det från Sibirien härstammande löjtnantshjärtat (Lamprocapnos spectabilis) och bad sin finländska lärljunge Erik Laxmann att sända honom frön av det. År 1765 fick han en fröförsändelse från Ob-flodens dal, men av dessa frön växte en sibirisk nunneört och inte ett löjtnantshjärta. Linné hann till sin besvikelse aldrig se ett löjtnantshjärta.
Den sibiriska nunneörten är som allra ståtligast på försommaren, speciellt i maj då den blommar och det blågröna bladverket är friskt och frodigt. Blommorna är gula med en brun fläck. När fröna börjar mogna, vissnar den sibiriska nunneörten ner och försvinner småningom helt. Den sibiriska nunneörten lämpar sig för samplantering med växter som blommar senare på sommaren och som fyller ut de tomrum den lämnar i rabatten.
