Den finbladiga och yviga björnroten är viltväxande på alpängarna i Europas bergstrakter. På Brittisk öarna är dess karaktäristiska växtplatser betesmarkerna på det skotska höglandet.
I Finland påträffar man björnroten ganska sällan i perennplanteringar trots att den har många bra egenskaper. Bladen är vackra, mörggröna och hårfina. Blommorna är typiska flockblommor (Apiaceae): de krämvita blommorna i en platt blomställning, 5-7 cm i diameter, slår ut under högsommaren. Björnroten är långlivad och blir bara ståtligare från år till år, såsom den har blivit på Terrassen i arboretet.
Björnroten är lättskött, den behöver varken delas eller planteras om. Med den starka och med åldern förgrenade huvudroten som når djupt ner, klarar sig björnroten även på näringsfattigare ställen. I en bättre jordmån utvecklas dock den täta tuvan snabbare. Uppodlingen av plantor för björnrot är i början långsam, vilket torde vara orsaken till att den förekommer sparsamt i plantaffärer. Det tar några år innan den har samlat tillräckligt med reservnäring i rotsystemet för att på våren kunna bilda ett yvigt bladverk.
Björnroten är en gammal medicinalväxt. Hela växten är mycket aromatisk. Blad och rötter har även använts i soppor och stuvningar. Den starka smaken märks om till exempel korna ätit av den då till och med mjölken smakar björnrot.