Den blåblommande bergklinten gör sig bäst i en skogspark, där den fritt får breda ut sig. Ifall växtplatsen inte är alltför näringsrik, sprider sig bergklinten måttfullt med underjordiska utlöpare. Växtsättet är också bättre på ett sådant ställe. Dessa förutsättningar föreligger i den torra, steniga norra ända av Mustilas Pähkinärinne (Hasselsluttning), som under högsommaren pryds av otaliga blommande bergklintar.
Bergklintens blommor är som förstorade blåklintsblommor. Deras starkt blåa blommor kan locka till att plantera bergklinten i en perenngrupp. Ifall planteringsunderlaget är näringsrikt kan bergklinten (som så många andra naturperenner) växa alltför kraftigt. Följden blir att stjälkarna lägger sig mot marken eller över grannväxterna. Därför är det skäl att hålla ett öga på bergklinten i en perenngrupp. Ifall den behöver stödas skall det göras i tid. Stjälkarna kan klippas efter blomningen, då använder växten sin energi till att göra nya stänglar. Beståndet hålls vackert och sprider sig förhoppningsvis mindre.