Den lilla, förtjusande skogsalpklockan härstammar från bergstrakter men trivs även på jämnare mark bara den har tillräckligt med skugga. Skogsalpklockans blad är njurformade, relativt tjocka och stadiga samt vintergröna. Barrträden ger det bästa skyddet, speciellt på våren då lövträden inte ännu fått blad och solen värmer. I sol ljusnar skogsalpklockans blad och kan till och med få bruna, torra fläckar.
Ur den halvklotformade bladtuvan växer på våren blomstjälkarna med sina blåvioletta, hängande klockblommor med rispad kant. I fröskedet har stjälkarna blivit dubbelt så långa för att vinden ska skaka fröna längre bort från moderplantan. En del små markdjur tycks också transportera fröna, eftersom nya plantor kan hittas även längre bort. I Mustila har man även kunnat konstatera att de skogsalpklockor som växer på Pohjoisrinne (Norrsluttningen) har småningom blivit fler. Det bestånd av skogsalpklockor som växer bland de makedoniska tallarna (Pinus peuce) har däremot blivit ganska oförändrat. Skillnaden i hur de frodats kan förklaras av skillnaden i ursprung, ty skogsalpklockorna på Pohjoisrinne (Norrsluttningen) härstammar från de frön amatörbotanisten Kaj Friman på 1990-talet insamlat på sina resor och sedan sått i Mustila. I Mustila har man ofta kunnat konstatera, att en naturform som insamlats i rätt klimat klarar sig bättre än traditionella västeuropeiska trädgårdsformer.
