Deutsche Dendrologische Gesellschaft donerade Arboretum Mustila ett parti treåriga nikkogranar under sitt besök i arboretet 1925. A. F. Tigerstedt förhöll sig skeptisk till utsikterna för träden att klara sig. Det oaktat finns träden fortfarande kvar i dag i de västra delarna av sydsluttningen intill vägen mellan Onnela och Hannula. De är välmående men inte särskilt storvuxna.
Den i Mellan- och Östeuropas bergstrakter allmänna silvergranen är en gran som många känner från den traditionella tyska julsången "O Tannenbaum". De täta grenarna och det regelbundna växtsättet har gjort denna ädelgran till ett populärt prydnadsträd i mellaneuropeiska parker och trädgårdar.
Kaskadgranen förekommer på ett begränsat område i de västra kustområdena i Nordamerika i Kaskadbergen från nordgränsen av Washington till Oregons och Kaliforniens gränstrakter. Området har riklig nederbörd och vintertid är snötäcket djupt. Kaskadgranen bildar blandskogar med andra barrträd i området. I motsats till andra ädelgranar kan kaskadgranen bli t.o.m 300 år gammal.
Korkgran är en synnerligen avlägsen variant av berggran som man tidigare ansåg vara en egen art. Till skillnad från berggranen har den ljust grå, nästan krämfärgad, korkaktigt mjuk bark. Barren är täta och vackert blågrå som hos berggranens sydligare bergsformer.
Virginiagranen förekommer i utspridda bestånd i Appalackerna i de östra delarna av Nordamerika på höjder mellan 1600 och 1800 m. Högst uppe växer den som ren granskog och i de nedre delarna som blandskog oftast tillsammans med rödgranen (Picea rubens). Ett relativt fuktigt, ofta dimbeslöjat klimat är typiskt för området. Träden inom de övre delarna av Appalackernas bergssluttningar utgör relikter från kyligare klimatperioder på samma sätt som koreagranens (Abies koreana) fåtaliga bestånd i södra Koreas bergstrakter.
De regelbundet uppsvängda grenarna anser många att ger fujigranen ett mycket japanskt utseende. Tack vare sitt vackra växtsätt och de täta, undertill skinande vita barren är fujigranen ett av mest omtyckta och dekorativa barrträden på Mustila. På Pohjoisrinne (Nordsluttningen) finns två fujigrandungar, den äldre är troligen planterad på 1930-talet, den yngre år 1995.
Den höga och smala pichtagranen är den för finländarna mest bekanta ädelgranen. Den är också det första främmande barrträdslaget som odlades i Mustila. Pichtagranen, eller som den tidigare kallades sibirisk ädelgran, är mycket använd som park- och trädgårdsträd, speciellt på 1800-talet. Dess hängande grenar och smala förgrenade toppar kan man numera anse vara utmärkande för det finländska kulturlandskapet.
Sachalingranen är ett snabbväxande barrträd som passar både som prydnadsträd och för träproduktion. Det växer snabbt till timmerträdsstorlek, och verkar vara en rätt långlivad ädelgran. På bördig mark tävlar det med våra inhemska träd som virkesråvara. Kvistarna i den breda toppen växer lite snett uppåt i "japansk" stil, och det skrangliga unga trädet med långa täckande barr utvecklas till ett mycket tätt och yvigt träd. Sachalingranen växer naturligt på öarna Sachalin, Kurilerna och Hokkaido.
Trojagranen växer på ett begränsat bergsområde i de västra delarna av Turkiet. Det vetenskapliga namnet equi-trojani hänvisar till legenden om den Trojanska hästen under antiken och trojagranens virke från de närliggande områdena kunde mycket möjligt ha utgjort råmaterial för bygget.
Den vackertvuxna nordmannsgranen torde numera vara den ekonomiskt mest viktiga ädelgranen i Europa - inte kanske på de naturliga växtplatserna i Kaukasusbergen, utan i Västeuropas julgransproduktion. Den är nästan lika stilig som purpurgranen A. amabilis. De långa barren som tätt täcker kvistarna spretar ut åt alla sidor, och kvistarna växer i vackra regelbundna kransar. I det milda maritima klimatet i hemtrakterna når nordmannsgranen till och med 70 meters höjd och växer därmed högre än någon annan trädart i Europa.