Skip to main content

Havuterassi

Paeonia obovata - lackpion

paeonia_obovata_yleiskuva_jsaarinen.jpg

Lackpionen, som härstammar från skogiga områden, har helt andra skönhetsvärden än de traditionella trädgårdspionerna: de blågröna, äggrunda bladen bildar vackra ansamlingar med de dekorativa tulpanlikt slutna blommorna svävande ovanför. Blommorna är beroende på ursprung antingen rosenröda eller vita.

Pionen kan sägas ha en andra blomning på hösten då bladen blir vackert gula och baljkapslarna öppnar sig. Kapslarna är grannröda innanför liksom även de outvecklade fröna medan de färdiga fröna är blänkande svarta. Sent på hösten faller stjälkarna omkull. Om man inte plockar bort fröna och inte luckrar jorden, gror fröna lätt runtom moderplantan.

Lackpionen blir aldrig en omfångsrik buske, de stadiga stjälkarna växer en och en och behöver inte stödjas. I allmänhet väljer man en solig växtplats åt pionerna, men lackpionen, som härstammar från skogsområden, kan planteras skuggigare än andra pioner. I Mustila finns lackpionen på två ställen: den på Sydsluttningens västra sida växande pionen härstammar från ön Sahalin och den som växer nära Rhododendrondalen från Mandschuriet. Den först nämnda blommar betydligt tidigare beroende på det avvikande klimatet på ursprungsområdena.

 

Meum athamanticum - björnrot

Den finbladiga och yviga björnroten är viltväxande på alpängarna i Europas bergstrakter. På Brittisk öarna är dess karaktäristiska växtplatser betesmarkerna på det skotska höglandet.

I Finland påträffar man björnroten ganska sällan i perennplanteringar trots att den har många bra egenskaper. Bladen är vackra, mörggröna och hårfina. Blommorna är typiska flockblommor (Apiaceae): de krämvita blommorna i en platt blomställning, 5-7 cm i diameter, slår ut under högsommaren. Björnroten är långlivad och blir bara ståtligare från år till år, såsom den har blivit på Terrassen i arboretet.

Björnroten är lättskött, den behöver varken delas eller planteras om. Med den starka och med åldern förgrenade huvudroten som når djupt ner, klarar sig björnroten även på näringsfattigare ställen. I en bättre jordmån utvecklas dock den täta tuvan snabbare. Uppodlingen av plantor för björnrot är i början långsam, vilket torde vara orsaken till att den förekommer sparsamt i plantaffärer. Det tar några år innan den har samlat tillräckligt med reservnäring i rotsystemet för att på våren kunna bilda ett yvigt bladverk. Read more »

Matteuccia struthiopteris - strutbräken

Matteuccia struthiopteris

Inhemska strutbräken som hör till de stora ormbunkarna är som bäst på försommaren när de ljusgröna, fjäderformade bladen skjuter upp från de mörka rötterna och rullar upp sig. Unga exemplar har endast något blad, medan gamla har många som bildar en regelbunden bred tratt. I en gammal och ståtlig strutbräken bildas mitt i tratten separata sporblad.

De sporbärande bladen är till att börja med gröna och blir mot hösten mörkbruna. De spretar stadigt stående i det skedet då de egentliga bladen blir bruna och böjer sig mot marken. Först följande vår innan de nya bladen växer ut frigör sporerna sig och sprider strutbräken till nya växtplatser. Sporerna gror endast om det finns tillräckligt med fukt. Strutbräken sprider sig också med hjälp av jordstammar och spridningen kan vara mycket effektiv.

 

Syndicate content