Skip to main content

Havuterassi

Soldanella montana - skogsalpklocka

Soldanella montana eli alppikello

Den lilla, förtjusande skogsalpklockan härstammar från bergstrakter men trivs även på jämnare mark bara den har tillräckligt med skugga. Skogsalpklockans blad är njurformade, relativt tjocka och stadiga samt vintergröna. Barrträden ger det bästa skyddet, speciellt på våren då lövträden inte ännu fått blad och solen värmer. I sol ljusnar skogsalpklockans blad och kan till och med få bruna, torra fläckar.

Ur den halvklotformade bladtuvan växer på våren blomstjälkarna med sina blåvioletta, hängande klockblommor med rispad kant. I fröskedet har stjälkarna blivit dubbelt så långa för att vinden ska skaka fröna längre bort från moderplantan. En del små markdjur tycks också transportera fröna, eftersom nya plantor kan hittas även längre bort. I Mustila har man även kunnat konstatera att de skogsalpklockor som växer på Pohjoisrinne (Norrsluttningen) har småningom blivit fler. Det bestånd av skogsalpklockor som växer bland de makedoniska tallarna (Pinus peuce) har däremot blivit ganska oförändrat. Skillnaden i hur de frodats kan förklaras av skillnaden i ursprung, ty skogsalpklockorna på Pohjoisrinne (Norrsluttningen) härstammar från de frön amatörbotanisten Kaj Friman på 1990-talet insamlat på sina resor och sedan sått i Mustila. I Mustila har man ofta kunnat konstatera, att en naturform som insamlats i rätt klimat klarar sig bättre än traditionella västeuropeiska trädgårdsformer.

 

Smilacina racemosa - vipprams

Den nordamerikanska vippramsen påminner vid en första anblick om vår inhemska get- och storrams (Polygonatum odoratum, P. multiflorum). Vippramsens blommor är dock inte i bladvecken utan slår ut i juni i toppen av de höga, vackert böjda stjälkarna. På hösten bildas illasmakande, giftiga bär med ett frö. Samtidigt med de röda bären blir bladen vackert gula. Längre fram på hösten blir de gula bladen bruna och stjälkarna böjer sig mot marken. Om man inte plockar bort bären och inte heller i högre grad gräver i jorden, hittar man senare små plantor runt vippramsbeståndet. Fröna gror i allmänhet först den andra våren.

Vippramsen som bildar frodiga bestånd förs numera till samma släkte som vårt vilda ekorrbär (Maianthemum bifolium). Ekorrbäret är mycket mindre och de påminner inte heller för övrigt om varandra i fråga om utseendet. I Mustila kan man hitta ekorrbär ocvh vipprams på samma växtplats i beståndet av makedonisk tall (Pinus peuce)  nedanför Terassi (Terrassen).

 

 

Polygonatum multiflorum - storrams

Storramsen känner sig helt hemmastadd på Terrassen i Mustila eftersom den är vilt förekommande i kusttrakternas lundområden från östgränsen upp till trakterna av Björneborg.

Storramsens halvmeter långa stjälkar är vackert böjda med bladen som fågelvingar ovanför. De små, vitgröna, rörlika blommorna hänger från bladfästena i knippen om två till fem. De svartblå relativt stora bären som mognar på hösten är giftiga. Storramsens växtsätt och bladverk påminner om vippramsens (Maianthemum racemomsum tidigare Smilacina racemosa): efterhand som det underjordiska rotsystemet växer breder växtbeståndet ut sig och på våren växer nya skott upp från ändknopparna. Storramsen kommer bäst till sin rätt som ett stort bestånd.

Storramsen och den allmännare getramsen (Polygonatum odoratum) har korsat sig och jätteramsen (P. × hybridum) som sålunda uppstått odlas på skuggiga ställen i trädgårdar. Såsom fallet ofta är med hybrider, blir även denna större än båda sina föräldrar.

 

Syndicate content