En bulgarisk forstmästare levererade frön av makedonisk tall till Arboretum Mustila redan år 1907. Fröerna var insamlade i bergskedjan Rila, som trots sitt sydliga läge har låg medeltemperatur och där snön smälter först i juni. Den makedoniska tallen växer i bergstrakterna på Balkan som en relikt av europeiska skogar före istiden. Förutom i Bulgarien och Makedonien förekommer trädet i trakterna av sjön Prespa i Albanien.
Bergtallen förekommer i naturligt tillstånd i Pyreneerna, Alperna, Karpaterna, i de norra delarna av Apenninerna, samt i bergstrakter på höjder mellan 1000 och 2000 meter på Balkanhalvön. Den bildar täta parkliknande trädbestånd eller vidsträckta oigenomträngliga växtbestånd som förhindrar erosion och snöskred medan de samtidigt skyddar ett flertal levande organismer.
Kontortatallen är hemma i ett smalt område i nord-sydlig riktning i Klippiga bergen i de nordvästra delarna av Nordamerika. Trädet är smalt i toppen, det har dubbla barr som lätt känns igen genom att de är längre, grovare, mera vridna, samt blekare gröna än barren hos tallen (P. sylvestris). Barken på trädets stam är tunn och mörkgrå, påminnande om granen, utan den typiska rodnaden eller den tjocka bark som utvecklas med åren hos inhemska tallar. Kontortagranen är ett pionjärträd som sprids efter skogsbränder och vars kottar oftast öppnas först efter branden.
Man skiljer mellan två underarter av cembratall. Av dessa växer alpcembratallen (P. cembra subsp. cembra) i mellersta och östra Europa Europas bergstarkter medan den sibiriska cembran (P. cembra subsp. sibirica) förekommer vidsträckt utbredd i Sibirien öster om Ural. Avståndsmässigt skiljs de åt av tusentals kilometer, men till den yttre formen ses skillnaden endast i den sibiriska cembratallens långsmala form av kotten och på de blänkande knopparna.
Tallarna (Pinus) är det dominerande släktet på norra halvklotet med flesta barrträdsarterna och största utbredningen bland alla trädsläkten. Bland lövträden är det endast ekarna (Quercus) som hör till samma serie.
Rödtall växer naturenligt i de nordöstra delarna av Nordamerika, i östra Kanada samt kring de stora sjöarna, i ett på finskt maner tjänligt klimatområde. Rödtallen utgör för oss en av de mest lovande tallarterna av utländskt ursprung. Rödtallen växer sig inte särskilt stor men den blir mycket vacker. Stammen går i rött som vår inhemska tall (P. sylvestris) men barren är mycket längre, tom 15 cm långa, och sitter fast på trädet från fyra till fem år.
Dvärgtallen har ett busklikt växtsätt med långa ovantill vackert blågröna och undertill gröna barr i grupper om fem, precis som hos den närbesläktade sibiriska cembratallen och koreatallen (P. cembra ssp. sibirica och P. koraiensis). Trädet förekommer naturligt inom vitt utbredda områden i nordöstra Asien på öppna och snörika ställen eller i bergstrakter ovanför trädgränsen på karga klippor. Trädet växer tillsammans med kryptuja (Microbiota decussata) på de övre sluttningarna av bergsmassivet Sihote-Alin.
Med cembratall menas hos oss nästan alltid sibirisk cembratall (P. cembra subsp. sibirica) eller äkta cembratall (P. cembra subsp. cembra). Koreatallen är mycket mera sällsynt än dessa två. De påminner alla om varandra - de tydligaste skillnaderna ses i kottarna.
Banksianatallen är ett litet, oregelbundet format träd med brungrå stam, vid krona och korta, styva barr. Gamla träd kan innehålla mängder av kottar eftersom mogna kottar inte faller ner. Hettan av skogsbränder får kottarna att öppna sig och sprida sina fröer.