Hybridmagnolian är en korsning av två japanska magnolior, japansk magnolia (M. kobus) och stjärnmagnolia (M. stellata). Dessa två arter möter inte varandra i naturen, och hybriden uppkom också för första gången i en trädgård korsad av tysken Max Löbner före första världskriget. De första exemplaren salufördes år 1923 och fem av dem införskaffades av den kända förädlaren av rosor, Kordes i tyska Klein Offenseth-Sparrieshoop nära Hamburg.
Den här arten av nordamerikansk magnolia har fått sitt namn av att bladen sätter sig som parasoll- eller paraplyliknande kransar i grenspetsarna. Den blev känd i Finland genom Arboretum Mustilas fröinsamlingsexpeditioner. De finns redan ett stort antal exemplar som har passerat plantstadiet i vårt land. De mest synliga växer i Gamla Kyrkans skvär mot kyrkväggen, men dessvärre på grund av ett missförstånd med namnet poppelmagnolia (M. acuminata).
Buskmagnolian har klarat sig bra på Arboretum Mustila och likaså på annat håll i södra Finland så länge den får växa i halvskuggiga ställen i lundartad skog. I naturligt tillstånd växer den i östra Asien och trivs särskilt bra i lavahaltig buskmarker.
Den storbladiga junimagnolian är utseendemässigt det mest tropiska av alla trädarter som kan odlas hos oss. Till sin utbredning är den ändå den nordligast förekommande magnolian eftersom artens naturliga växtplatser sträcker sig ända till Kurilerna och Sachalin.
Den japanska magnolian, som i sitt hemland kallas kobushi, har genom tiderna varit ett viktig träd för de japanska bönderna. När magnoliorna uppe i bergen täcktes in i ett hav av vitt visste bönderna, att tiden hade kommit för att inleda vårsådden.
Den här arten av magnolia hittades i naturen i slutet av 1800 -talet men den infördes i väst först år 1977. Växtjägaren Ernest Wilson, som vi har att tacka för flere av våra bästa trädgårdsväxter, samlade in herbarieprov av Magnolia biondii redan år 1907, men de fröer han levererade grodde aldrig. Av allt att döma hade fröerna torkat ut under resans gång och det är något magnoliafröer inte alls klarar av.
Amerikanen Dennis Ledvina utvecklade en gulblommande och sannolikt mycket vinterhärdig korsning som påminner om andra populära magnoliasorter med gula blommor i Nordamerika. Poppelmagnolian (Magnolia acuminata) har gett det gula färgämnet och trädlika växtsättet medan blad och blomning kommer från den vitblommande andra föräldern 'Norman Gould' vars kromosomuppsättning är en artificiellt fördubblad japansk magnolia, (tetraploid).
Den här korsningen av den tropiskt frodiga junimagnolian (Magnolia obovata) och buskmagnolia (M. sieboldii) verkar lovande för finländska förhållanden. Äldre ursprung torde vara känsliga men sorterna 'Aashild Kalleberg' och 'Swede Made' som kommer från Göteborgs botaniska trädgård har härdiga föräldraplantor och kunde vara mycket användbara i sydligaste Finland.
Av insamlade fröer av pilbladsmagnolia (M. salicifolia) gror det ofta korsningar med stjärnmagnolia (M. stellata) och tvärtom. Hybriden ser ut att vara en av de härdigaste magnoliorna. Hos oss har man endast korta erfarenheter av korsningen men erfarenheterna har varit positiva. På Arboretum Mustila har den äldsta blivit gammal nog att blomma.
Den snabbtväxande och redan som ung riktblommande magnolian 'Wada's Memory' är namngiven till minne av den kända japanska plantskoleodlaren Koichiro Wada. University of Washington i Seattle erhöll ett parti plantor av Wada i mars 1940. Plantorna växte till sig och visade sig vara typiska japanska magnolior frånsett ett exemplar med avvikande beteende. Detta exemplar växte snabbt till rikliga former och gick i blom redan i unga år.