Sitkagranen förekommer längs kusten från Alaska till Kalifornien och har flere också överraskande förtjänster. Det är knappast allmänt känt att virke av sitkagran användes tiill ett av de största planen i flyghistorien, Spruce Goose av Howard Hughes.
Den amerikanska rödgranen har fått sitt namn efter skogarnas rödbruna färg som enligt lokala skogsfackmän avviker från svartgranens (P. mariana) och vitgranens (P. glauca) ljusa färgtoner. All tre barrträd förekommer i samma trakter i nordöstra Nordamerika. Den amerikanska rödgranen är den av dem som hittas närmast atlantkusten. Dess sydgräns går vid de övre bergssluttningarna i Appalackerna.
Brungranen är uppkallad efter den balttyske botanikern Peter von Glehn som verkade i Ryssland. Brungranen har en lång historia i Arboretum Mustila. De första planteringarna gjordes av plantor uppdragna av japanska fröer levererade av Arboretum Mustilas hovleverantör, dansken Johannes Rafn år 1908. Idag över hundra år senare är skogspartiet fortfarande i gott skick. Detsamma kan man verkligen inte konstatera vara fallet med flere andra av Arboretum Mustilas exotiska granar. Besökaren finner sannolikast brungranen i skogspartiet som planterades 1995 vid vägen längs Norrsluttningen.
Vitgranarna i Syd Dakotas Black Hill benämnda bergstrakter avviker från sina artfränder i en utsträckning som gjort det möjligt att avskilja dem till en egen variant. Deras kottar är kortare, barren vackert blågrå och trädets växtsätt är tätt och dekorativt. Av den här orsaken har trädet i USA ofta använts till dekorationer och julträd.
Albertas vitgran är ett omtvistat träd. Man har ansett att trädet är en västlig variant av vitgran (Picea glauca) eller en korsning mellan engelmannsgran (P. engelmannii) och en hybridform av vitgran som den nog har vissa likheter med. Barren är längre än vitgranens, och växtsäsongens tillväxt är lurvig som hos engelmanngranen.
Stickgranen växer naturligt i södra delen av Klippiga bergen i Nordamerika på 1 800-3 400 meters höjd tillsammans med bland annat douglasgranen Pseudotsuga menziesii, engelmannsgranen P. engelmannii och berggranen Abies lasiocarpa. Dess växtplatser är ljusa bergskogar, och den trivs bra även på torrare mark. Den har djupa rötter och är stormhärdig. På många platser ser man stark blågrå vaxbeäggning på barren som är typiskt för barrträd i de södra bergstrakterna.
A.F. Tigerstedt nämner arten Picea meyeri i sin bok Barrträd som utgavs 1921. Där räknade han upp de kinesiska granar som saknades i Mustila hemkommun och avslutade meningen med orden; "..av vilka så småningom man kan få en efter annan (till Mustila)". För en del arter har det kanske tagit längre tid än vad statsrådet förmodade; Picea meyeri planterades på Arboretum Mustila först år 1991.
Svartgranen är hemma från Nordamerika där den växer i ett brett bälte från Alaska till Newfoundland och området kring de Stora sjöarna. På spridningsområdets sydliga delar växer svartgranen i kärriga ödemarker, längre norrut även på torrare momarker. Svartgranen är ett litet träd med klen stam och en mycket smal konisk topp. Barrens färg varierar: mörkgröna, blågröna eller blåvita. Kottarna är små och knubbiga, ofta samlade i täta klungor i toppen, och blir kvar på trädet under flera år.
Den vackra ajangranen är den viktigaste granarten på Rysslands östra kustområde och i de nordliga delarna av Japan. Den kan bli hela 50-60 meter hög. Grenarna växer brett och våningsvis uppåt och grenarna närmare toppen växer lite snett uppåt som på många andra granar i Fjärran Östern. De två ljusa banden på barrens undre sida ger trädkronan ett behagfullt skimmer i morgon- och kvällssol.
Vitgranen är allmän i Nordamerikas norra delar och bildar trädgränsen tillsammans med svartgranen (Abies mariana) och kanadalärken (Larix laricina). Den trivs bra på torrare moar och näringsrika moränmarker. Som pappersved och sågtimmer är den ett av USA:s viktigaste träslag och Kanadas viktigaste. Vitgranens topp påminner mycket om toppen på våra inhemska granar men är tätare och lite blåaktig. Endel provenienser har kraftigt doftande barr.