Syringa

Syringa villosa - ullsyren

Ullsyrenen blommar efter syrenen (S. vulgaris) i slutet av juni. Under blomningstiden har busken otaliga täta lurviga förgrenade, kägelformade blomklasar som är vackert rosenröda när de öppnar sig och som senare får en ljusare färgton. Doften är mild och inte jämförbar med övriga syreners dofter. Också när den inte blommar är ullsyrenen en vacker, rundformad och bred buske. Bladen är stora, ofta smala och långspetsade, på övre sidan mattgröna och blågröna undertill.

Syringa vulgaris - syren

Doften av syren är en oskiljaktig del av den finska sommaren precis som doften av midsommarros (Rosa pimpinellafolia 'Plena') som blommar lite senare. Stora syrenbuskar är på försommaren fyllda av olika lila eller vita starkt doftande upprättstående blomställningar. Det är lätt att känna igen syrenens släta, ovala närmast hjärtformade blad precis som den höga, starka långveden. Syrenens trävirke är hårt och mycket tätfibrigt.

Syringa reticulata - ligustersyren

Ligustersyrenen skiljer sig mycket från de övriga växterna i syrensläktet (Syringa). Även i Finland växer den till ett träd, i naturen kan den som bäst bli 20 m hög. Ligustersyrenen blommar sist av syrenerna, först efter midsommar eller i juli med doftande, gräddvita upp till 30 cm långa blomställningar i sammansatta knippen. Namnet syftar på de små blommornas likhet med ligustern (Ligustrum vulgare).

Syringa Villosae-ryhmä - häng-, park- och andra syrener, Syringa Villosae -gruppen

En stor del av Arboretum Mustilas syrener är näst intill oidentifierade arter och korsningar som hör till Villosae-gruppen. De har uppstått ur fritt pollinerade fröer av arter och sorter inom sektionen Villosa. Det är svårt att enbart på basen av utseendet identifiera vad buskarna består av och ifall de är 'rena' arter eller korsningar. Motsvarande korsningar har avsiktligen gjorts när man har förädlat syrener. En populär part i korsningsarbetet har varit hängsyren (Syringa reflexa) som ger hybriderna hängande blomställningar.