Amurbenveden kommer från Fjärran Östern och till Arboretum Mustila från ön Sachalin. Det avviker från sina övriga inom arboretet odlade släktingar genom sina kraftiga grenar, stora knoppar och ansenliga frukter. Årstillväxten påbörjas i klargröna färger tidigt om våren. I slutet av sommaren utvecklas de hängande fröställningarna som öppnar sig lyktformade eller som små propellrar och sprider fröerna som är täckta av en orangefärgad frökapsel.
Rostvinet är otvivelaktigt en av sin släkts mest prydligaste representanter. Rostvinet är en sommargrön ranka vars vackert ådrade blad under goda förhållanden kan bli tom 30 cm breda. Vinet klättrar med hjälp av klängen och när rankan har etablerat sig växer den mycket snabbt. Till hösten färgas rostvinet med toner av orange, rött och gult.
Den japanska mongol-eken (Q. mongolica) växer på vidsträckta områden i östra Asien och flere former och underarter av den har beskrivits också som självständiga arter. Den maritima underarten, mizu-nara (Q.mongolica subsp. crispula) har klarat sig bäst i Finland eftersom den klarar sig bättre i ett omväxlande och instabilt klimat. Också de nordligare arterna från Hokkaido och Sachalin klarar hård kyla. I Arboretum Mustila har de planterats i Nordsluttningen i den del som kallas Japan.
Bergkörsbäret är ett litet eller medelstort träd med regelbundna former som blommar tidigt om våren. Under sin kortvariga blomning är hon trädgårdens obestridliga prinsessa. Hela trädet kläs in i rosenröda, rätt stora körsbärsblommor. Blomningens tjusning understryks av den korta blomningen som kan vara över på en vecka.
Japanska poppeln är ett av de vackraste träden i poppelsläktet. Dess stora, tjocka och vackra runda blad ligger prydligt mellan varandra i lager på de platta grenarna. Bladens ljusa undre sidor liksom belyser trädets skugga. Honträden har till och med över 20 cm långa hängen. De blad med höstfärg som fallit till marken skulle väl passa i blomsteruppsättningar och kransar.
Den storbladiga junimagnolian är utseendemässigt det mest tropiska av alla trädarter som kan odlas hos oss. Till sin utbredning är den ändå den nordligast förekommande magnolian eftersom artens naturliga växtplatser sträcker sig ända till Kurilerna och Sachalin.
Den japanska magnolian, som i sitt hemland kallas kobushi, har genom tiderna varit ett viktig träd för de japanska bönderna. När magnoliorna uppe i bergen täcktes in i ett hav av vitt visste bönderna, att tiden hade kommit för att inleda vårsådden.
Fraxinus mandshurica var. japonica är en variant av manchurisk ask och den växer naturenligt på Japans nordliga huvudöar Honshu och Hokkaido samt på Sachalin. På bergskedjornas svala sluttningar söker sig den japanska varianten till fuktiga växtplatser intill kärr och flodstränder medan barrskogen övertar de torrare växtplatserna. Trävirket uppskattas för sitt vackra mönster och träden har också minskat i antal i takt med att avverkningen har ökat.
Katsura är ett av ekonomiträdena i sina hemtrakter i Japan och det kan växa till en höjd av 30 meter. I Europa blir trädet märkbart mindre eller får ett buskaktigt växtsätt.
Släktet hemlock (Tsuga) har fått sitt vetenskapliga namn av det japanska namnet tsuga. Japansk hemlock är den ena av två japanska arter som förekommer i naturenligt tillstånd på ön Honshu på ca 900-2200 meters höjd på bergsluttningarnas övre del nära skogsgränsen. I goda förhållanden kan den bli upp till 25 meter hög men högre upp på bergsluttningarna antar den ett buskliknande, lägre växtsätt. Toppen är i jämförelse med andra hemlockar förvånande lövträdsmässigt tät och yvig. Barren är starkt silverfärgade undertill och olika långa inbördes, breda och fårade.