Skip to main content

Tuijalaakso

Cercidiphyllum magnificum - storbladig katsura

cercidiphyllum_magnificum_lehdet_kristiantheqvist.jpg

Den storbladiga katsuran förekommer i naturligt tillstånd endast i bergstrakterna av de mellersta delarna på den japanska huvudön Honshu. När bladen spricker ut är de bronsfärgade, hjärtformade och större än bladen hos katsuran (C. japonicum). På hösten färgas bladen i ljusröda, violetta och gula höstfärger och de nerfallna bladen fyller sin omgivning med doften av bränt socker. Den storbladiga katsuran har klarat sig bra utmed sydkusten och den utvecklas till ett enstammigt träd med sirligt grenverk. Unga träd har en kägelformad krona men i takt med ökad ålder får kronan en rundare form. Den storbladiga katsuran kräver ett näringsrikt, fuktbevarande och mullrikt växtunderlag med lågt pH värde samt skydd mot vårsol och frostnätter.

I Arboretum Mustila växer en enstaka storbladig katsura vid den västra kanten av Sydbranten. Nyare planteringar finns i Tujadalen vid bäcken. Arboretum Mustila har erhållit fröer från Komarovinstitutet i St. Petersburg år 2003 samt från arboretet på Milde utanför Bergen år 2008. Den välmående storbladiga katsurabeståndet i Milde är ett resultat av en gemensam nordisk fröinsamlingsexpedition år 1976 och den storbladiga katsuran från 2000 meters höjd i de japanska bergstrakterna tycks klara sig bra också i Finland.

 

Thuja plicata - jättetuja

thuja_plicata_runko_jreinikainen.jpg

Klimatet vid den nordamerikanska västkusten gynnar träd som kan växa till rekordstorlek och ett av dessa är jättetujan. I sina hemtrakter kan den bli ett upp till 70 m högt och grovt barrträd med brungrå, fibrig bark och glänsande fjällformade barr.

För västkustens ursprungsbefolkning var jättetujan på sin tid det viktigaste trädet kring vilket stammens liv kretsade. Virket användes till hus och kanoter, men det ingick också i klädesplagg och läkemedel. Man ansåg att jättetujan var hemvist för åskguden och Haidaindianerna reste den intill sina hus som ett slags åskledare. Totempålarna gjordes alltid av jättetuja som förblev rötfri under årtionden. Man visade sin vördnad gentemot trädet genom att lära sig att nyttja det utan att fälla det. Bla skar man ut plankor från trädsidan. Trädet klarade oftast behandlingen och kunde fortsätta sitt liv i århundraden.

Jättetujan har odlats i Finland i knappt hundra år men i ringa omfattning. Den trivs bäst i det maritima klimatet vid syd- och västkusten. I det inre delarna av landet är härdigheten tveksam ifall trädet inte har ett motsvarande ursprung. De jättetujor som planterades i Arboretum Mustila i den fuktiga nordsluttningen på 1930-talet är idag över 20 meter höga och visar att jättetuja av rätt ursprung och på rätt växtplats också i de inre delarna av landet kan växa sig stora.

 

Thuja occidentalis - tuja

thuja_occidentalis_kavyt_jreinikainen.jpg

Typiska växtplatser för tuja i sina hemtrakteri i nordöstra Nordamerika är kärr och branta klippsluttningar där konkurrensen från övriga träd är liten. Tujan har ett långsamt växtsätt och kan släpa sig fram till mycket hög ålder. Man har kunnat räkna upp till 1650 årsringar på fällda träd.

Europeiska invandrare kallade tujan Arbor vitae, Livets träd. Trädet var ett av de första i sitt slag av amerikanska träd som som införskaffades till den gamla kontinenten. Man ansåg att tujan som hämtats till Europa på 1500-talet hade läkande egenskaper. Trädet blev snabbt omtyckt som prydnadsträd, och senare har hundratalet till sitt växtsätt och färgsättning avvikande träd utvecklats.

I Finland används den härdiga och prydliga tujan allmänt i häckar och som prydnadsträd i kulturlandskapet. I nyare trädgårdar förekommer närmast olika täta och långsamtväxande pelar-, boll- och kägelformade former.

I Arboretum Mustila har tujan odlats som prydnadsgrönska sedan 1930 -talet. Av ett två hektar stort planteringsområde har man årligen beskurit prydnadskvistar för kransbindning och annan användning inom blomsterhandeln.

 

Syndicate content