Tuijalaakso

Den smalbladiga kalmian bildar stora partier intill dammen bredvid Tujadalen på Arboretum Mustila. Denhär städsegröna risväxten blommar i juli. Då har de översta bladvecken rikligt med små rosenröda blommor med öppna svepeskålar över vilka nya blad sitter i buketter likt kronor.

Den smalbladiga kalmian växer naturenligt i de östra delarna av Nordamerika i karga moskogar, på hedar, kärr och klippmarker. Plantan har flere engelska namn som beskriver växtens giftighet, tex sheep-poison, lamb-kill och calf-kill.

När man första gången ser bräkenpors har man svårt att fatta vart den egentligen hör. Växten ser ut som en ormbunke men har vedartad stam. Det engelska namnet är också Sweet Fern, doftande ormbunke. Det visar sig att bräkenporsen är släkt med porsen (Myrica gale) som i Finland är vildväxande på havs- och sjöstränder. Båda är låga, kraftigt doftande buskar och hör till familjen porsväxter.

Den storbladiga katsuran förekommer i naturligt tillstånd endast i bergstrakterna av de mellersta delarna på den japanska huvudön Honshu. När bladen spricker ut är de bronsfärgade, hjärtformade och större än bladen hos katsuran (C. japonicum). På hösten färgas bladen i ljusröda, violetta och gula höstfärger och de nerfallna bladen fyller sin omgivning med doften av bränt socker. Den storbladiga katsuran har klarat sig bra utmed sydkusten och den utvecklas till ett enstammigt träd med sirligt grenverk.

Släktet hemlock (Tsuga) har fått sitt vetenskapliga namn av det japanska namnet tsuga. Japansk hemlock är den ena av två japanska arter som förekommer i naturenligt tillstånd på ön Honshu på ca 900-2200 meters höjd på bergsluttningarnas övre del nära skogsgränsen. I goda förhållanden kan den bli upp till 25 meter hög men högre upp på bergsluttningarna antar den ett buskliknande, lägre växtsätt. Toppen är i jämförelse med andra hemlockar förvånande lövträdsmässigt tät och yvig. Barren är starkt silverfärgade undertill och olika långa inbördes, breda och fårade.

Klimatet vid den nordamerikanska västkusten gynnar träd som kan växa till rekordstorlek och ett av dessa är jättetujan. I sina hemtrakter kan den bli ett upp till 70 m högt och grovt barrträd med brungrå, fibrig bark och glänsande fjällformade barr.

Typiska växtplatser för tuja i sina hemtrakteri i nordöstra Nordamerika är kärr och branta klippsluttningar där konkurrensen från övriga träd är liten. Tujan har ett långsamt växtsätt och kan släpa sig fram till mycket hög ålder. Man har kunnat räkna upp till 1650 årsringar på fällda träd.

Granen är vårt andra mest utspridda trädslag. När inlandsisen smälte och drog sig undan blev granen det sista trädslaget som i motsats till övriga trädslag spreds till Finland österifrån. För ca 5000 år blev klimatet kyligare och fuktigare vilket gav granen konkurrensfördelar i förhållande till tidigare etablerade lövträd. Granen nådde sin nuvarande skogsgräns för 3000 år sedan, aningen mera söderut än tallen.

Balsamgranen är den mest utbredda ädelgranen i Nordamerika. Där växer den i kärr och i utkanterna av momarker och bildar ofta blandskogar med lövträd, kanadalärk (Larix laricina) samt svart- och vitgran (Picea mariana och P. glauca). När balsamgranens barr gnids avger de den kännspaka doften. Den aromatiska doften och det regelbundna koniska växtsättet är säkert delvis orsak till denna ädelgrans popularitet som julträd i hemtrakterna i Kanada. Också de mörkgröna barren håller länge inomhus.

Purpurgranen anses vara den vackraste ädelgranen som växer i Mustila. Den har gjort sig förtjänt av sitt vetenskapliga namn, amabilis bettyder behaglig eller älskansvärd. Purpurgranens mörkgröna grenar är utomordentligt dekorativa och trädet har ett ståtligt växtsätt med de fjäderlika grenarna placerade i kransar och grenarna i följande krans mellan de föregående axialt sett vilket ger ett harmoniskt och vackert utseende. Trots att denna ädelgran snabbt blir ett ståtligt, tätvuxet träd, är det frustrerande långsamtväxande, krävande och lite nyckfullt som ungt.

Av rariteterna bland alprosor är den här tillsvidare namnlösa hybriden en av de finaste och samtidigt minst kända. Den ursprungliga busken, som växte i Azaleasluttningen i lärkträdens gömmor, har begravats under frodig växtlighet. Som tur var sticklingsförökade man den i tid och planterade den i trakten av gravarna där de fortfarande trivs. De vackert rundade buskarna har haft skydd av snön och blommat nästan varje år med ljusröda, klockformade blommor i slutet av maj, redan innan de flesta andra storblommiga alprosorna slagit ut.