Den lilla, förtjusande skogsalpklockan härstammar från bergstrakter men trivs även på jämnare mark bara den har tillräckligt med skugga. Skogsalpklockans blad är njurformade, relativt tjocka och stadiga samt vintergröna. Barrträden ger det bästa skyddet, speciellt på våren då lövträden inte ännu fått blad och solen värmer. I sol ljusnar skogsalpklockans blad och kan till och med få bruna, torra fläckar.
Vid sidan av lappljungen hör ett tjugotal andra arter till släktet Phyllodoce, som förekommer både i Nordamerika och Eurasien. Lappljungen sprider sig som en 15 cm hög risväxt och den förekommer i naturenligt tillstånd i Finland särskilt norr om Kuusamo. Lappljungens blad är smala, läderartade och vintergröna. De parvisa långskaftade blommorna har formen av små tunnor eller klockor och böjer sig neråt i ändan av blomskaften. Lappljungen undviker de mest oskyddade och vindpinade växtplatserna.
Pors, skvattram är en alpros! Släktet Ledum förenades med alprosorna till släktet Rhododendron år 1990 beroende på resultatet av molekylsystematiska undersökningar. Den finländska forskaren Harri Harmaja har på nytt namngivit de flesta kända arter av pors, inklusive den bekanta getporsen, vars vetenskapliga namn numera är Rhododendron tomentosum (tidigare Ledum palustre). Pors korsar sig med vissa arter av alpros, vilket delvis tyder på släktskapet.
Skvattram eller getpors (Ledum) fick bilda sitt eget släkte i över 200 år, allt från Linnés tider, tills de efter molekylärsystematiska undersökningar år 1990 förenades med släktet alprosor Rhododendron. Det nära släktskapet mellan getpors och alpros bevisas av fler lyckade korsningar mellan dessa två.
Sen azalea är en sommargrön, flerformig art av azalea, som i likhet med flertalet släktingar kommer från Nordamerika. Artens naturliga utbredningsområde ligger i östra USA och sträcker sig från delstaten Maine till Texas. De nordligaste ursprungsarterna tycks klara sig också i södra Finland. I naturligt tillstånd växer sen azalea i fuktiga granskogar och intill kärrmarker. I USA kallas den kärrazalea.
Vårazalea är en liten anspråkslös buske som lämpar sig bra för Finlands klimat som den mest nordliga av alla azaleor. Den växer i Nordamerika och klarar sig tom i de halvarktiska områdena i östra Kanadas barrskogsregioner på Labradorhalvön.
Vresrododendron kommer från Kaukasus där den växer i bergen på höjder mellan 800 och 2000 meter vid trädgränsen eller ovanför den. Vresrododendron är en av de mest vinterhärdiga vilda arterna av alpros och redan tack vare sina blad en ståtlig prydnadbuske. Nya blad och skott är övertäckta av ett silvervitt ludd. Bladens undersida är som sammet och känns varmt av luddet som stannar kvar år efter år. Luddet är typiskt för flere alprosor i bergen och hjälper till att tillfälligt klara av torra perioder.
Svavelrododendron (Rhododendron aureum) har av de storbladiga alprosorna brett ut sig allra nordligast. Den växer i östra Sibirien, vid Ochotska havets stränder, Kamtjatka, Sachalin, Kurilerna, Japan samt i Mandjuriets och Koreas bergstrakter ofta vid trädgränsen eller på kalfjället. Vinterhärdigheten är mycket bra, men den har ansetts svårodlad. i trakterna av ryska Fjärran Östern intill Amur och kustområdena växer också skogsformen av svavelrododendron, Rhododendron aureum var.
Buskroslingen är en vacker, vintergrön buske som blir upp till två meter hög och som till hösten får ansenliga blomklasar. Knopparna övervintrar i de upprättstående ensidiga blomklasarna och inväntar blomningen för nästa vår då de öppnar sig som en lång rad av vita, små klockformiga blommor.
Den här växten är så nära besläktad med azalean att den nyligen föreslagits tillhöra samma släkt. Utan blommor påminner busken mycket om azalean. Blommorna är små, rödaktiga och klockformade och de påminner mera om blåbärets än azaleans blommor. Bladen är blågröna, klibbiga och kraftigt doftande och de växer vackert i kransar. Till hösten färgas bladen i orange och brunt men fälls till vintern.