Den buskartade kaskadrönnen växer vild på västkusten i Nordamerika, från Alaska ända till New Mexico. I inlandet är den en art speciellt för Klippiga bergen och dess utbredning sträcker sig även till Kaskadbergens östliga dalar. Kaskadrönnen växer nedanför trädgränsen på skogklädda sluttningar av låga kullar.
Oxeln är ett medelstort träd, som fullvuxet blir kring 10 meter högt med en rundad och bred krona. Trädet ger ett stabilt intryck. Det växer naturenligt längs Östersjöns stränder och mera sällsynt i den sydvästra skärgården. Oxeln skiljer sig från den skärgården mera allmänt förekommande oxelrönnen (S. hybrida) genom formerna på bladen. Oxelns blad är mörkgrönt ovanpå eller tom olivgröna med parflikiga blad som undertill är gråa eller gulluddiga.
Den här vännen påträffas litet varstans i vårt land, allt från utskärskobbar till hukande intill bergsklippor ända upp i den lappska fjällvärlden. Rönnen är den art av rönn som går mest norrut på vår jord. Kalevas folk har uppskattat trädet. Det har helgats av våra förfäder och att fälla trädet ansågs medföra olycka. Enligt en undersökning gjord på 1980 -talet visar det sig att det på var fjärde gårdsplan fortfarande växte en rönn.
När man för första gången ser undersidan av vitoxelns blad glimta i blåsigt väder är det inte alltid man känner igen trädet som en rönn. Trädet representerar ändå ett stort eurasiskt undersläkte till rönnen, vilket av flere trädspecialister gärna sågs som en egen växtsläkt, Aria. Det väsentligaste igenkännighetstecknet för alla 27 arterna är bladens ovala form utan flikar.
Finnoxeln upptäcktes i Finland och därför ett inhemskt träd. Förvisso har man förutom i sydvästra Finland också påträffat trädet i naturenligt tillstånd på öar i Sverige och i Norge. Pehr Kalm gav trädet namnet Sorbus fennica, men numera använder man det tidigare av Linné angivna namnet S. hybrida med vilket han påvisade att trädet i fråga var en korsning eller hybrid.
Pärlrönnen är den minsta och prydligaste av alla rönnar med vita bär. Fröerna utvecklas utan egentlig pollinering och fröplantorna är därigenom identiska kloner av moderplantan. På tjugo år blir pärlrönnen endast ett par meter hög.
Dodongrönnen har styva grenar och luftig krona. De massiva skotten, de stora bladen och blommorna ger ett tropiskt utseende. Växandet startar energiskt mycket tidigt om våren. Medan andra träd ännu sover öppnar sig de stora, klibbiga bladknopparna, de ljust smaragdgröna, blyertstjocka skotten och de stora bladen utvecklas med fart mot en somrig lummighet utan att bry sig om vårens eventuella frost.
Praktrönnen härstammar från den nordöstra delen av Nordamerika, där den växer på steniga stränder av åar och sjöar. Den påminner mycket om vår egen rönn (S. aucuparia), men är i jämförelse med den mer kraftigväxande, har tjockare grenar och större blad. Även blom- och bärklasarna är större och uppseendeväckande. Det praktfulla bladverket och den vackra blomningen, de talrika små, röda bären och vinterhärdigheten är goda egenskaper, som gör att praktrönnen har förtjänat sin plats i de finländska grönanläggningarna.
Den japanska rönnen växer på vidsträckta områden i det östligaste Asien i synnerhet i de japanska bergstrakterna. Den svenske rönnspecialisten Theodor Hedlund har för vetenskapen introducerat den här arten som förekommer i flertalet varianter. De första trädena i Finland planterades i slutet av 1950 -talet men den japanska rönnen har i kommersiell mening odlats från början av 1990 -talet, fortfarande i begränsad utsträckning också om trädet är både ståtligt och härdigt.
Amerikanska rönnen härstammar såsom namnet anger från den nordöstra delen av Nordamerika, där dess naturliga växtplatser är fuktiga sluttningar och kärrkanter samt bergsomgivningar. Till sin habitus påminner amerikanska rönnen mycket om vår bekanta, vanliga rönn (S. aucuparia). Den är ofta mindre och buskigare än vår egen rönn. Andra avvikelser är t.ex. ändknopparna, amerikanska rönnen har klibbiga, vanliga rönnen torra.