Pappersbjörken är motsvarigheten till glasbjörken (Betula pubescens) i Nordamerika, där den växer fritt eller i blandskogar ända upp till trädgränsen i norr. Till sitt utseende påminner den i stort om glasbjörk. Växtsättet är aningen grovare men med större men smalare blad. Sitt namn har trädet fått av den ljusa barken som spricker upp i stora papperslika flagor eller papyrusliknande rullar.
Också om vårtbjörken (B. pendula) har rönt erkänsla och dessutom utsetts till Finlands nationalträd kan det tänkas att minst lika många finländare har påträffat glasbjörk i sin omgivning utan att känna igen trädet. Trädet måste vara bekant eftersom det enligt nutida beräkningsprinciper är det mest förekommande trädet i Finland. Obekant är det kanske därför, att det ingalunda alltid är lätt att skilja trädet från vårtbjörken, speciellt uppe i norr.
Masur är ett trä-ämne som förekommer särskilt hos vårtbjörk. Masurbjörkens bark är ofta märkbart tjockare än normalt och barkdelar bildas inne i träet som bruna fläckar och slingor. Masurn syns också på ytan hos trädet som förhöjningar eller gropar i trävirket eller som täta lokala förgreningar som är förvridna eller förskrumpnade. Vårtbjörkens masur börjar synas vid fem till sex års ålder. Masur förekommer också hos andra trädslag såsom al (Alnus) och rönn (Sorbus).
Japansk björk är den japanska motsvarigheten till vår vårtbjörk (B. pendula). Flere forskare anser den endast vara en form av vårtbjörk. Granskar man ett levande träd kan man se vissa skillnader. Bladen är större, grenarna hänger inte, och barken blir inte mörkare med tiden utan den håller kvar sina ståtliga vita eller ljusröda färger. Trädet kan i sina hemtrakter bli över 25 meter högt men tillsvidare visar våra finska erfarenheter att trädet hos oss blir klart mindre.
Vårtbjörken som valdes till Finlands nationalträd 1988 har en speciell ställning i der finska landskapet tack vare sin ljust gröna färger och de grafiskt skarpa utseendet vintertid.
Trädet är också en del av våra själars inre landskap. Topelius saga Björken och stjärnan är vida känd av oss alla och trädet hittas i festprogrammens kulisser och i utsmyckningen av festutrymmen sommartid är björken självskriven.
Sockerbjörken (Sweet birch) lär ha fått sitt namn dels på grund av den inre barkens sötma, dels på grund av savens användning i framställningen av öl. Andra amerikanska namn är Cherry birch, körsbärsbjörk och Black birch, svartbjörk, vilka båda två syftar på trädets mörka, körsbärsliknande stam. Sockerbjörken påminner mest om sin nära släkting gulbjörken (Betula alleghanensis) som med sina stora blad täcker in grenarna i breda plan och den har inte så mycket gemensamt med de för oss bekanta vårt- och glasbjörkarna.
Buskbjörken hör tillsammans med dvärgbjörken (B. nana) till de dvärgvuxna björkarnas underfamilj. Buskbjörken blir ändå större än dvärgbjörken eller en buske av kanske 2 meters höjd. Barken är gråvit och grenarna rödbruna. Bladen är små, och smala som hos dvärgbjörken. Hängena är grova och stående och honhängena omformas efter befruktningen till lurviga fröhängen.
Kamtjatkabjörken har spridit sig på ett vidsträckt område i de norra delarna av Fjärran Östern. Den uppvisar ett varierande växtsätt. De former som förekommer i bergstrakterna av Japan och Korea påminner om fjällbjörken (B. pubescens subsp. czerepanovi) medan kamtjatkabjörken på ön Sachalin blir ett raktväxande och förhållandevis resligt träd. På sina håll bildar det stora och också ekonomiskt värdefulla skogar. Kamtjatkabjörkens virke är hårt som sten.
Den här storvuxna ståtliga björken växer i sina hemtrakter i Fjärran Östern till ett över 30 meter högt träd med en diameter på dryga metern. Räffelbjörken är där en viktig råvara för faner- och möbelindustrin men det omnämns också som ett vackert parkträd. Bladen är sirliga och ovala och grenarna hänger vackert. Barkens färger varierar mellan vitt, gräddfärgat, silvergrått eller ljust rött som på stammarna och stora grenarna flagnar av. Barken på gamla träd kan bli verkligt tjock och grov.
Gnider man gulbjörkens skott och bark avger de en stark medicinaktig doft. Stammen är gulaktig eller silvergrå och flagar inte speciellt mycket. De långsmala bladen är betydligt större än hos våra inhemska björkar. Bladen påminner om avenbokens (Carpinus) och sitter på kvistarna turvis i lager. Gulbjörken är ett elegant träd, speciellt i höstfärg där den lyser som finast i höstsolen och påminner om en vårlig guldazaleagrupp på piedestal. Sitt namn har gulbjörken fått av bladens höstfärg, barken eller den gula veden som är uppskattad råvara för snickeriindustrin.