Skogslindens naturenliga utbredningsområde är Europa och delvis Kaukasien. I Finland sträcker sig området till Vasatrakten. Skogslinden är det nordligaste trädslaget av våra ädla lövträd. Till Finland kom trädet efter den senaste istiden för ungefär 5000 år sedan och redan under stenåldern var skogslinden (eller niinipuu= bastträd) ett viktigt material vid förfärdigandet av olika snörmakeriarbeten. Linden användes ännu på 1800 -talet till produktion av bast.
Rödekens blad har vassare flikspetsar och är större än ekens (Quercus robur). Den röda höstfärgen, som dominerar landskapet i rödekens hemtrakter i de östra delarna av Nordamerika, blir i Finland oftast brunröd och inte lika grann.
Eken är kanske det träd som uppskattas allra mest i Europa. Under århundraden har man untnyttjat ekens fasthet, stolek och beständighet mot röta både inom skeppsbyggande, möbelindustrin och tunnbindning. Eken kan leva i tusen år och gamla träd är uppskattade landmärken. I Finland förekommer gamla ekar rätt sparsamt eftersom ekskogar har röjts till åkermark och de bästa träden har fällts för det dyrbara trävirkets skull.
Det sibiriska korkträdet växer i naturenligt tillstånd på den Koreanska halvön, i Kina och Ryssland i Fjärran Östern. Det förekommer tillsammans med andra lövträd och krävande barrträd i näringsrika skogsluttningar och floddalar. Den breda kronan, det måleriska växtsättet, den prydliga barken och rika bladverket gör trädet till ett av de vackraste prydnadsträden i finska förhållanden. Ståtligast är korkträden när de till hösten får sina blekt gula höstfärger. Fyrverkeriet räcker inte länge och bladen faller efter de första frostknäpparna.
Den tvåbyggande rödasken kommer från Nordamerika och är den mest utbredda arten av ask. Också i Finland har den odlats sedan länge och den har visat sig vara mera anpassningsbar och tåligare än vår egna krävande ask (F. excelsior). Den vackert formade rödasken används rätt mycket inom offentligt grönarbete som gatu- och parkträd.
Av två orsaker placerar sig douglashagtornet i toppen bland de hagtorn som klarar sig hos oss, dels blir den störst till ett över 10 meter högt träd, dels tävlar douglashagtornet om första platsen när det gäller höstfärger. De gamla douglashagtornen som växer i utkanten av Ekskogen på Arboretum Mustila bjuder varje höst veckovis på en uppvisning i vinröda höstfärger som syns ända från riksvägen. Man lägger också märke till dessa träd när de indränks i vitt under sin blomning på försommaren.
Skogslönn växer huvudsakligen i Mellan- och Östeuropa ända till Krim och Kaukasus, men inte på de Brittiska öarna. I Finland anses skogslönnen vara ett ursprungligt träd som kommit hit efter den senaste istiden. Ortnamnen på våra grundkartor tyder på gamla växtplatser. Utbredningsområdets nordgräns anses vara linjen Björneborg-Tammerfors- Kuopio-Joensuu. Det är det överlägset mest använda ädla lövträdet i våra trädgårdar och parker.
Skunkkalla växer i Arboretum Mustila i diket i Ekskogen och vid dammen nedanför Azaleasluttningen. Besökare blir ofta förvånade över storleken när de ser växten för första gången. Bladen är stora som paddlar. Blomningen är den typiska för missneväxter (Araceae) med en långsmal kolv med ett brett, spetsat, klargult stödblad. När blomställningarna visar sig i sin fulla ståtlighet om våren har bladen just påbörjat sin tillväxt.
Den om vår inhemska skogslönn (Acer platanoides) påminnande sockerlönnen växer naturligt i östra Nordamerikas tempererade klimatområden. Det är ett av Kanadas viktigaste lövträd. Sockerlönnen är ett stort långlivat träd. I landskapet märks det bäst då höstfärgerna länge glöder i gult, orange och rött. Trädet har fått sitt namn av sin mycket sockerrika sav som traditionellt har använts för framställning av lönnsirap.
Serbgranen växer naturligt endast på ett litet område i Bosniens, Serbiens och Montenegros gränstakter på 1 000-1 500 meters höjd. Den är botaniskt en intressant kvarleva från tiden före istiden då den växte på stora områden i Europa. Den har ett mycket smalt växtsätt som gör den lätt igenkänlig på långt avstånd. Ett annat speciellt igenkänningstecken är barrens silverfärgade undersidor som syns på de hängande kvistarnas uppsvängda ändor.