Skip to main content

Kenkäkallio

Picea omorika - serbgran

picea_omorica_jreinikainen.jpg

Serbgranen växer naturligt endast på ett litet område i Bosniens, Serbiens och Montenegros gränstakter på 1 000-1 500 meters höjd. Den är botaniskt en intressant kvarleva från tiden före istiden då den växte på stora områden i Europa. Den har ett mycket smalt växtsätt som gör den lätt igenkänlig på långt avstånd. Ett annat speciellt igenkänningstecken är barrens silverfärgade undersidor som syns på de hängande kvistarnas uppsvängda ändor.

Serbgranen är numera allmän i Södra Finland som prydnadsträd på gårdar och i parker. Den tål luftföroreningar och är därför populär bland annat i stora tätorter och längs trafikleder. Stiligast är den ändå planterad i grupper eller små romantiska skogsbestånd där de höga och smala träden skapar en stämningsfull miljö. På gynnsamma marker kan serbgranen planteras för att växa upp till produktiva landskapskogar. Under senare årtionden har serbgranen även blivit ett alternativ som odlad julgran.

De äldsta serbgransbestånden på Mustila är planterade år 1914 från frön erhållna direkt från Bosnien år 1907. Serbgranen har klarat sig lika bra som vår inhemska gran, och livslängden har varit längre än hos de flesta exotiska granarna. Det finaste beståndet finns invid gångvägen västerut från Kenkäkallio. Det växer serbgranar även på västra sidan av Alppiruusulaakso (Rhododendrondalen), vid sidan av ekskogen och på arboretets västra sida i Nokkala.

 

Abies balsamea - balsamgran

Abies balsamea ©jaakko

Balsamgranen är den mest utbredda ädelgranen i Nordamerika. Där växer den i kärr och i utkanterna av momarker och bildar ofta blandskogar med lövträd, kanadalärk (Larix laricina) samt svart- och vitgran (Picea mariana och P. glauca). När balsamgranens barr gnids avger de den kännspaka doften. Den aromatiska doften och det regelbundna koniska växtsättet är säkert delvis orsak till denna ädelgrans popularitet som julträd i hemtrakterna i Kanada. Också de mörkgröna barren håller länge inomhus.

I Finland är balsamgranen den näst vanligaste ädelgranen, och den används mest som prydnadsträd i parker. Balsamgranen korsar sig ofta med pichtagranen (A. sibirica) och ofta ser man korsningar i planteringarna. I skogsplanteringar självsår sig balsamgranen och plantorna bildar täta mattor kring träden.

Balsamgranen är inte krävande angående marken. I Mustila klarar den sig även på momark men blir nog småväxt på de kargaste jordarna. Balsamgranarna i Mustila växer i flera skogsdungar. De har planterats från frön skaffade av dansken Johannes Rafn kort efter arboretets grundande. Man vet inte var fröna insamlats.

 

Syndicate content