Skip to main content

Lupinus polyphyllus - blomsterlupin

Lupinus polyphyllos ©KTheqvist

Blomsterlupinen hämtades till Sydsluttningen i Arboretum Mustila som en grönfoderväxt. Den kan med sina rotbakterier binda kväve direkt ur luften och därigenom ge näring åt jorden. Dessutom trasar rötterna ner klumpade jordkokor. Numera förekommer lupin ställvis rikligt på ljusa växtplatser både i Sydsluttningen och i Ketunmäki. Allra bäst trivs den längs sandiga vägkanter mellan åkrarna.

Strax innan mitten av juni kan man inte undgå att lägga märke till lupinbestånden längs Finlands huvudvägar när de kilometerlånga vegetationerna längs dikesrenen börjar blomma. Uppfattningen om lupinen är tudelad, dels i dem som tycker om den som en ståtlig växt, dels i dem som anser att den är en invasiv och skadlig, främmande art. Den har en kraftig tillväxt och övertar växtplatser av naturligt förekommande arter.Under tidigare år har lupinen avsiktligt fått breda ut sig längs sandiga vägrenar, som tidigare varit en fristad med växtplatser för flere rara ängs- och vallväxter från det traditionella jordbrukets tider. Lupinbestånden naggas ändå i kanterna av att vedartade växter tar sig in i deras områden och ger dem för mycket skugga.

Spridningen kan lätt begränsas genom att skära av blomskaften genast efter blomningen. Fröerna anses bevara sin grobarhet under årtionden. Oberoende av sitt ärtlika utseende är de giftiga. Äter man av dem kan man få magsmärtor och huvudvärk.