Skip to main content

Etelärinne

Pterocarya rhoifolia - japansk vingnöt

pterocarya_rhoifolia_jreinikainen.jpg

Vingnöten som hör till familjen valnötsväxter (Juglandaceae) har tilltalande, askliknande blad och långa fröhängen där de vingkantade nötterna utvecklas. Vingnötens nötter har knappast mera att äta av än tallens (Pinus sylvestris) fröer, och de påminner knappast alls om sina kusiner valnöt (Juglans regia) eller pekannöt (Carya illioinensis). De dekorativa hängena ger ändå trädet ett säreget utseende under sensommaren. Fröhängena blir bruna till färgen och sitter kvar i trädet långt efter att bladen har fällts.

Av de 8 arterna i den asiatiska vingnötsfamiljen är japansk vingnöt den härdigaste. Däremot är den känslig för vårfrost. Under frostnätter kan bladen lätt frysa och svartna. Den japanska vingnöten trivs på näringsrika, fuktiga och djupt mullrika växtplatser. I de sydligaste delarna av Finland klarar den sig också i fuktiga lerhaltiga jordar. Träden är ståtligast på skyddade ställen i trädgårdar och parker, mot byggnader, vid skogsbryn och särskilt intill vattendrag.

 

Pterocarya fraxinifolia - kaukasisk vingnöt

Vingnöten (Pterocarya) är städsegröna, sambyggande, stora träd, vars hängande blomställningar utvecklar upp till en halv meter långa honhängen. Släktet har fått sitt namn efter de vingkantade nötterna i hängena. Den kaukasiska vingnöten har under tidigare varmare klimatförhållanden vuxit i Europa men den har senare tvingats dra sig tillbaka till sina nuvarande boplatser i trakterna av Kaspiska havet där den förekommer i floddalar. Den började odlas i Europa i slutet av 1700 -talet.

Den kaukasiska vingnöten är den ståtligaste hos oss förekommande vingnöten med sina stora dubbelflikiga blad. Dessvärre är den allmänt för odling förekommande stammen hopplöst köldkänslig i våra klimatförhållanden. Å andra sidan har ett träd från Uppsala under några årtionden vuxit till ett över 20 meterhögt träd i Djurbäck skogsarboretum i Ingå nära Fagervik. Det verkar som om den kaukasiska vingnöten för att lyckas kräver ett härdigt genetiskt ursprung och en näringsrik, fuktig växtplats skyddad mot frost.

Den kaukasiska vingnöten påminner mycket om japansk vingnöt (P. rhoifolia). Ett tydligt kännetecken är knopparnas skyddsfjäll som helt saknas hos den kaukasiska vingnöten, medan den japanska vingnöten fäller dem under vintern.

 

Prunus serotina - glanshägg

prunus_serotina_runko_jsaarinen.jpg

Glanshäggens smalt äggrundade blad glänser vackert mörkgrönt i den kägelformade bladkronan. Varma höstar antar bladen gula eller röda nyanser. Glanshäggen blommar efter bladsprickningen och en eller två veckor efter häggen (P. padus). Frukten är större än häggens och till en början röd för att senare när den mognar bli rödsvart.

De bästa glanshäggarna växer mycket regelbundet och blir till slut större än häggen. Äldre träd får hängande grenar, och stammar och grenverk får en skrovlig yta. Glanshäggens trävirke är dyrbar, sk körsbärsved.

Glanshäggen är svår att få tag på i sina hemtrakter i Nordamerika. Av allt att döma är den för vanlig. I Finland har den tillsvidare odlats i liten utsträckning. På Arboretum Mustila växer glanshäggen i Sydsluttningen, och bland dem kan man hitta Finlands sannolikt äldsta och största exemplar. I sina hemtrakter sprids glanshäggen mestadels med fröer och man har lagt märke till förekomsten av rymlingar söder om Finska viken. I Arboretum Mustila eller övriga delar av Finland har man inte noterat någon spridning.

 

Syndicate content