Skip to main content

Etelärinne

Abies homolepis - nikkogran

Deutsche Dendrologische Gesellschaft donerade Arboretum Mustila ett parti treåriga nikkogranar under sitt besök i arboretet 1925. A. F. Tigerstedt förhöll sig skeptisk till utsikterna för träden att klara sig. Det oaktat finns träden fortfarande kvar i dag i de västra delarna av sydsluttningen intill vägen mellan Onnela och Hannula. De är välmående men inte särskilt storvuxna.

Nikkogranen har också i övriga delar av Finland varit en raritet för arboretum och provförsök. Under de senaste åren har plantor hämtats från mellaneuropa närmast för att planteras i privata trädgårdar, men fortfarande har man inte någon helhetsbild av granens härdighet eller förmåga att intressera, vilket var fallet med flere tidigare odlade ädelgranar.

Nikkogranen förekommer naturenligt på alla japanska huvudöar frånsett den nordligaste ön Hokkaido. Den trivs bäst i bergstrakter på 1000 - 1800 meters höjd, alltså högre upp än dess nära släkting momigran (A. firma) men lägre ner än fujigran (A. veitchii) och aomorigran (A. mariesii). Med tiden blir stammen grovbarkig, kronan regelbundet grovtecknad ungefär som hos momigran och ussurigran medan grenvinklarna blir uppåtriktade på japanskt maner.

 

Abies holophylla - ussurigran

Abies holophylla ©jr

Ussurigranens massiva och majestätiska habitus avviker klart från övriga ädelgranar som växer i Mustila. Den har skrovlig bark, långa lite snett uppåt växande stadiga grenar och vitalgröna, stadiga, vassa barr. Träet är hållbart och vackert mörkbrunt.

Ussurigranen hittades i slutet av 1800-talet i Nordkorea. Den växer även på Ussuriområdet omkring Vladivostok samt i nordöstra Kina i området som gränsar till Korea. I västvärlden har trädet blivit en specialitet för växtsamlare. Det är ett rätt långsamtväxande, lättskött och hållbart barrträd som växer sig ståtligast på öppna, ljusa växtplatser i bördig lund- eller trädgårdsjord. Det är en av få ädelgranar som inte alls besväras av ädelgranslus. På grund av sina skönhets- och hållbarhetsvärden är det ett av de värdefullaste träden i Mustila.

På nedre delen av Sydsluttningen i Mustila växer ett gammalt, ståtligt solitärträd som troligen är den äldsta ussurigranen som odlats i västerlandet. Det är från den berömda botanisten V.L. Komarovs resa till Korea år 1897. På 1930-talet fick man frön från Nordkorea och på 1990- och 2000-talen även från Sydkorea, Manchuriet och Ussuri-området i Ryssland. Alla proveniensers vinterhärdighet har varit utmärkt.

 

Abies fargesii var. faxoniana - faxongran

Abies fargesii var. faxoniana ©jaakko

Faxongranarna i övre delen av Södersluttningen som överlevt i 90 år är ett exempel på hur inte ens de allra mest lovande utländska växterna till slut visat sig vara framgångsrika. Inte en enda av de här ädelgranarna från sydvästra Kinas bergstrakter har vuxit till ordentliga träd här i Finland. De har regelbundet frusit ner till snögränsen.

Faxongranen växer i sin naturliga omgivning till ett massivt träd med klargröna barr som växer åt sidorna på skotten, men inte som kammar. De rödbruna, ibland blåskiftande 5-9 cm långa kottarna får vi inte se i Finland, om vi inte får tag på en proveniens som trivs bättre här.

Tills vidare är sichuangranen Picea asperata den enda barrträdsarten från områdena öster om Himalaja som klarat sig hos oss, och man vet egentligen inte orsaken till att ädelgranar från samma område mår så dåligt här. Frösamlingsplatserna har inte varit de bästa med tanke på vårt klimat. Det är synd ty även faxongranen är ett ståtligt träd.

 

Syndicate content