Skip to main content

Etelärinne

Carpinus betulus - avenbok

carpinus_betulus_siemenet_jsaarinen.jpg

Avenbokarna hör till familjen Betulaceae. Avenboken är inte, trots namnet, nära släkt med bokarna, utan till de nära släktingarna räknas till exempel hasseln Corylus avellana som växer naturligt hos oss. Avenboken växer typiskt i Mellaneuropas lövskogar, och dess naturliga utbredningsområde sträcker sig i norr till södra Sverige och Lettland. Av pollenfossilerna att döma har man kunnat sluta sig till att under den varma klimatperioden efter istiden har det vuxit avenbok även i Finland, åtminstone på Åland.

Avenboken är ett ståtligt snabbväxande träd med vackert formad yvig krona och intressant, knotig stam som har slät grå bark. Om hösten pryds trädet av nöthängen vars vingförsedda nötter hänger kvar långt inpå vintern. Under varma höstar får trädet en fin varmgul höstfärg. Kommer kölden tidigt torkar löven på trädet och hålls kvar under hela vintern. Trädet lider inte av detta.

Avenbokarnas vinterhärdighet varierar. Vanligen fryser de under speciellt kalla vintrar till och med vid vår sydkust, men på Mustila har avenbokarna av östpreussiskt ursprung klarat även kalla vintrar med minimala skador.

 

Caragana frutex - lyckobladsbuske

Lyckobladsbusken blommar i juni med ärtväxternas gula fjrärilslika blommor i rikliga mängder. Den gör skäl för sitt namn genom sina klöverlika ljustgröna blad. De består av fyra småblad som till formen är motsatt äggrunda, trubbiga och taggiga, där bladens mittlinje fortsätter med en tagg.

Lyckobladsbusken är en vacker och härdig prydnadsväxt. Den klarar kalla vintrar, den är frisk, den kräver ingen särskild vård och utvecklar inte rotskott. Den trivs på soliga platser också i sandig jord och i likhet med andra ärtväxter binder den kväve med rotsystemet. Den kan också användas som häckväxt.

På Arboretum Mustila växer lyckobladsbusken i Sydsluttningen på ett för skuggigt ställe för att den skall komma till sin fulla rätt.

 

Caragana arborescens - sibirisk ärtbuske

Den sibiriska ärtbusken som förekommer naturenligt i Sibirien och de nordöstra delarna av Kina hämtades till Finland på 1740 -talet. Pehr Kalm införde fröer till Finland från St. Petersburg med avsikten att skapa en ny nyttoväxt men för det ändamålet lämpar sig inte den sibiriska ärtbuskens något giftiga baljor. Däremot har den här nykomlingen från 1700 -talet använts intill våra dagar som prydnadsväxt i trädgårdar, parker och i planteringar intill våra järnvägsstationer. Denna stora buske med uppåtriktade grenar är allra vackrast när den blomar i juni med de för ärtväxterna typiska fjärilslika gula blommorna.

Näst efter häckhagtornet (Crataegus grayana) är den sibiriska ärtbusken den hos oss mest använda plantan i beskurna häckar. Ärtbuskens mjuka grenar är lättare att beskära än de taggiga och styva grenarna hos häckhagtornet, och kvistavfallet lämpar sig bra i komposter och som täckningsmaterial. Användningen har ändå avtagit eftersom i synnerhet beskuren sibirisk ärtbuske ofta hemsöks av mjöldagg som färgar bladen gråa. Den härdiga sibiriska ärtbusken trivs allra bäst frittväxande och utan beskärning på soliga, torra växtplatser antingen som häckväxt eller vindskydd.

 

Kasvin perustiedot
Suku: 
Syndicate content