Skip to main content

Etelärinne

Crataegus douglasii - douglashagtorn

crataegus_douglasii_yleiskuva_jsaarinen.jpg

Av två orsaker placerar sig douglashagtornet i toppen bland de hagtorn som klarar sig hos oss, dels blir den störst till ett över 10 meter högt träd, dels tävlar douglashagtornet om första platsen när det gäller höstfärger. De gamla douglashagtornen som växer i utkanten av Ekskogen på Arboretum Mustila bjuder varje höst veckovis på en uppvisning i vinröda höstfärger som syns ända från riksvägen. Man lägger också märke till dessa träd när de indränks i vitt under sin blomning på försommaren. På vintern kan man från nära håll beundra den kringelikrokiga kronan fördelad på otaliga smågrenar.

Douglashagtornet kommer från sitt sällskap av andra jätteträd i det västliga Nordamerika och har till naturen vackra former antingen som ett bredkronat litet träd eller som en stor enstammig buske. Trädet har också använts i häckar, men där kommer det inte till sin rätt. Gamla träd blir med tiden knotiga och skulpturala. Härdigheten är tillräcklig för södra och mellersta Finland.

 

Cotoneaster lucidus - häckoxbär

Oxbären utgör som familjen rosväxter (Rosaceae) ett vidlyftigt och brokigt släkte bestående av ca 300 arter på norra halvklotet. I släktet ingår dels arter som fäller sina blad, dels arter som i olika utsträckning är vintergröna, av vilka de lägsta kryper lägre än 30 cm med förgreningar som rotar sig, medan de trädlika arterna svingar sina kronor upp till 15 meters höjd. I Finland förekommer arten rött oxbär, (C. scandinavicus) i naturligt tillstånd.

Häckoxbäret kommer från mellersta Asien och är det mest odlade oxbäret hos oss. På 1960 och 1970 -talet odlades häckoxbäret näst mest av alla häck- och prydnadsbuskar. Grenverket är rikt förgrenat och busken kan formas till en välbeskuren häck. Inympad på höga grundstammar av rönn (Sorbus aucuparia) eller hagtorn (Crataegus) utvecklas att vackert litet träd.

Häckoxbäret trivs på flere växtplatser i Arboretum Mustila. Grenarna hos häckoxbären i de nordvästra delarna av Sydsluttningen och Rhododendrondalen böjer sig vackert och som vackrast är de glänsande, små bladen i flammande höstfärger. De äggformade, svartblänkande, oätliga bären har ett eget skönhetsvärde. Deras eventuella giftighet har diskuterats men inga fall av förgiftning torde ha konstaterats.

 

Cladrastis kentukea - gulved

cladrastis_kentukea_kukinta_jsaarinen.jpg

Gulveden, som räknas till ärtväxterna (Fabaceae), kommer från de östra delarna av Nordamerika, där den är utrotningshotad på sina naturliga mycket utspridda hemorter som huvudssakligen hittas i Appalackerna. Gulved är ståtligast i juli under blomningen med stora, vita, kraftigt doftande hängande blomklasar. Blomningen är cyklisk och trädet blommar vartannat år. Trädet har också andra goda egenskaper. Bladen är klargröna och består av parvis vid grenarna fästade småblad på vilka gulveden lätt känns igen. Till hösten får gulveden vackra, varmt gula färger. Stammen är ljusgrå och slät som hos boken (Fagus). Trävirket är uppskattat för sin hårdhet och vackra gula färg.

Gulveden odlas sällan i Europa, men har klarat sig bra i södra Finland, också i Arboretum Mustila där den funnits sedan 1930 -talet. Den lilla plantan är frostkänslig eftersom den växer snabbt och inte alltid i tid hinner förbereda sig för vintern. Härdigheten blir bättre för träd över 1 m också om frosten på våren kan skada bladen också hos större träd. Gulved skall inte planteras på låglänta och kalla ställen utan helst i skydd av andra träd eller byggnader inte endast för frostfaran utan också för att de spetsiga grenarna lätt bryts i hårda vindar.

Gulveden förekommer också i en variant med röda blommor 'Perkins Pink' som kan vara ännu svårare att få tag på än den vitblommande arten.

 

Syndicate content