Skip to main content

Etelärinne

Paeonia obovata - lackpion

paeonia_obovata_yleiskuva_jsaarinen.jpg

Lackpionen, som härstammar från skogiga områden, har helt andra skönhetsvärden än de traditionella trädgårdspionerna: de blågröna, äggrunda bladen bildar vackra ansamlingar med de dekorativa tulpanlikt slutna blommorna svävande ovanför. Blommorna är beroende på ursprung antingen rosenröda eller vita.

Pionen kan sägas ha en andra blomning på hösten då bladen blir vackert gula och baljkapslarna öppnar sig. Kapslarna är grannröda innanför liksom även de outvecklade fröna medan de färdiga fröna är blänkande svarta. Sent på hösten faller stjälkarna omkull. Om man inte plockar bort fröna och inte luckrar jorden, gror fröna lätt runtom moderplantan.

Lackpionen blir aldrig en omfångsrik buske, de stadiga stjälkarna växer en och en och behöver inte stödjas. I allmänhet väljer man en solig växtplats åt pionerna, men lackpionen, som härstammar från skogsområden, kan planteras skuggigare än andra pioner. I Mustila finns lackpionen på två ställen: den på Sydsluttningens västra sida växande pionen härstammar från ön Sahalin och den som växer nära Rhododendrondalen från Mandschuriet. Den först nämnda blommar betydligt tidigare beroende på det avvikande klimatet på ursprungsområdena.

 

Lupinus polyphyllus - blomsterlupin

Lupinus polyphyllos ©KTheqvist

Blomsterlupinen hämtades till Sydsluttningen i Arboretum Mustila som en grönfoderväxt. Den kan med sina rotbakterier binda kväve direkt ur luften och därigenom ge näring åt jorden. Dessutom trasar rötterna ner klumpade jordkokor. Numera förekommer lupin ställvis rikligt på ljusa växtplatser både i Sydsluttningen och i Ketunmäki. Allra bäst trivs den längs sandiga vägkanter mellan åkrarna.

Strax innan mitten av juni kan man inte undgå att lägga märke till lupinbestånden längs Finlands huvudvägar när de kilometerlånga vegetationerna längs dikesrenen börjar blomma. Uppfattningen om lupinen är tudelad, dels i dem som tycker om den som en ståtlig växt, dels i dem som anser att den är en invasiv och skadlig, främmande art. Den har en kraftig tillväxt och övertar växtplatser av naturligt förekommande arter.Under tidigare år har lupinen avsiktligt fått breda ut sig längs sandiga vägrenar, som tidigare varit en fristad med växtplatser för flere rara ängs- och vallväxter från det traditionella jordbrukets tider. Lupinbestånden naggas ändå i kanterna av att vedartade växter tar sig in i deras områden och ger dem för mycket skugga.

Spridningen kan lätt begränsas genom att skära av blomskaften genast efter blomningen. Fröerna anses bevara sin grobarhet under årtionden. Oberoende av sitt ärtlika utseende är de giftiga. Äter man av dem kan man få magsmärtor och huvudvärk. Read more »

Lilium martagon - krollilja

Den högväxande krolliljan kan ha ända upp till femtio turbanlika, prickiga blommor på stjälken. Antalet prickar och blomfärgen kan till och med i samma bestånd variera hos olika individer. Krolliljan doftar nattetid då man kan se svärmare runt den drickande nektar ur blommorna. Krolliljan klarar sig i fullt solsken, men i motsats till de flesta liljor blommar den även i skuggan av träd och passar därför väl i en skogsträdgård. I Mustila stöter man på krolliljor i de ljusa skogsöppningarna på Etelärinne (Sydsluttningen) och i den nordvästra kanten av Terassi (Terrassen) och Alppiruusulaakso (Rhododendrondalen).

Krolliljan växer i vilt tillstånd på ett område som sträcker sig från Västeuropa till Sibirien och Mongoliet, de för oss närmaste vilda förekomsterna finns i Estland. I Finland har krolliljan varit en traditionellt förekommande växt i gamla trädgårdar. Den är långvarig och tuff och sprids även med frön då den trivs. Man kan därför hitta den som en odlingsreminiscens vid gamla ruiner där övriga tecken bosättning redan försvunnit.

 

Syndicate content