Skip to main content

Atsalearinne

Larix sibirica - sibirisk lärk

larix_sibirica_kukinta_jsaarinen.jpg

Sibirisk lärk växer naturenligt på vardera sidan av Uralbergen. Den håller på att breda ut sig i väst och de närmaste naturenliga bestånden med sibirisk lärk förekommer nuförtiden vid Onegas östra stränder. Sibirisk lärk förekom i Finland innan den senaste istiden och trivs nuförtiden bra i så gott som hela vårt land. Med sina raka stam och fina grenar utgör den ett idealiskt skogsträd. Kronan är smalt kägelformad. Unga grenar är styvare och hänger mera sällan än hos övriga lärkträd. Den sibiriska lärken får sina höstfärger som den första av alla lärkträd.

Sibirisk lärk har odlats i Finland sedan 1700 -talet. Det äldsta kända planterade skogsbeståndet av lärk finns på Karelska näset i Raivola (Lintula). Beståndet anses vara det bästa i sitt slag som lämpar sig för finska förhållanden. De äldsta delarna av lärkbeståndet i Raivola grundades på 1700 -talet av fröer som insamlats i Arkangelsk. Planteringen utökades senare med fröer av annat ursprung från områden väster om Ural. Den ekologiskt anpassningsbara lärken från Raivola har odlats med framgång i Skandinavien och på Island.

Ett bestånd av sibirisk lärk från Raivola planterades vid östra sidan av Hembacken år 1928. I Lepistö förekommer sibirisk lärk från Tomsk i västra Sibirien. Av ekologiska skäl har dessa träd inte på långt när klarat sig lika bra.

 

Larix decidua var. decidua - lärkträd

Lärkträdet kommer från bergstrakterna i mellaneuropa, närmast Alperna. Trädet klarar sig bra i de södra och mellersta delarna av Finland och ingår allmänt i de äldsta planteringarna av lärkträd i vårt land. Det har flitigt använts också som prydnadsträd. Trädets stamform är i snitt inte lika bra som tex stammen hos sibirisk lärk (L. sibirica), en egenskap som i viss mån begränsar trädets skogsekonomiska användning.

De äldsta lärkträden inom Arboretum Mustila kommer från Tyrolen i Österrike. De klarar sig bra i arboretet och har utvecklats till resliga, grovbarkiga träd. Hos odlade träd kan lärkträdskräfta förekomma, men till all lycka har så inte varit fallet på Arboretum Mustila i någon större utsträckning.

Lärkträdet har ekologiskt sätt mycket gemensamt med sin nära släkting sibirisk lärk och träden lämpar sig bra i samplanteringar i parker. På så sätt uppnår man en längre tid med granna och varierande höstfärger eftersom lärkträdet får sina höstfärger någon vecka senare än den sibiriska lärken. Det bästa sättet att skilja arterna från varandra är genom kottarnas form.

 

Chamaecyparis pisifera 'Squarrosa' - ärtcypress 'Squarrosa'

chamaecyparis_pisifera_squarrosa_yleiskuva_jsaaarinen.jpg

Ärtcypressen är nästan okänd för den stora allmänheten också om den i Finland har odlats sedan början av 1900 -talet. Det här japanska barrträdet är ett omtyckt prydnadsträd i sitt hemland och man har av trädet under århundradenas lopp utvalt otaliga former. En del särformer har precis som underarten 'Squarrosa' juvenila, spetsformade barr. Botaniker i västvärlden lurades till den grad av dessa former att de till en början ansåg trädet tillhöra en egen släkt, Retinospora. Normalt är ärtcypressens barr fjällformiga som hos tujan.

Gamla 'Squarrosa' -träd förekommer i huvudstadsregionen och i Villmanstrand. De är ofta glesa, med gamla och bruna barr som håller sig länge kvar i träden. Ungträden är prydnadsmässigt vackrast. På Arboretum Mustila har 'Squarrosa' -träden planterats 1998 och de har tillsvidare utvecklats glädjande yvigt. Eftersom ärtcypressen är klart vinterhärdig och har en sansad tillväxt erbjuder den ett fördelaktigt alternativ till den storvuxna kanadatujan (Thuja occidentalis).

 

Syndicate content