Skip to main content

Atsalearinne

Maackia amurensis - maackia

Maackia är ett litet träd med släta gråa kvistar. Det gläder oss om våren när de blanka bladen med silvergrått skägg spricker ut, och i juli när det blommar. De upprättstående axlika blommorna är grönvita och doftar behagligt och gillas även av bina. Höstfärgen är speciell, vackert gulbrun.

Maackian växer i sina hemtrakter i Östasien i färsk näringsrik jord i skogar, i flodernas dalgångar och på stränder tillsammans med koreatall Pinus koraiensis och lövträd. Maackian blir stiligast på ljusa öppna växtplatser, men den är en inlandsväxt som får löv tidigt och har därför nytta av en lätt skuggning och skyddande träd. Liksom övriga ärtväxter kan rötterna binda kväve direkt ur luften, och lövförna från växten förbättrar jorden.

Maackia har i Finland endast odlats i botaniska samlingar där trädet klarat sig bra, på Mustila redan i hundra år. De nya plantorna av frön med ursprung från ryska Fjärran Östern som Arboretumet erhöll 1995 ser ut att ha ännu bättre vinterhärdighet. De blommar ett par veckor tidigare än de gamla. Maackian är ett bra exempel på hur samma trädslag kan variera i fråga om egenskaper beroende på ursprung.

 

Kalopanax septemlobus - jättearalia

kalopanax_jreinikainen.jpg

Jättearalian är den enda arten i sin släkt, och kan ses som växtvärldens motsvarighet till amurtigern. Den är anpassad att klara sig efter det stränga klimatet i lundartade skogsregioner i nordöstra Asien. Till det yttre påminner den mera om en växt från tropikerna. I finländska ögon liknar den sin släkting aralian (Fatsia japonica). I sina hemtrakter utvecklas den till ett massivt över 30 meter högt träd med en omkrets som kan nå över en meter. Stam och grenar täcks in av korta taggar.

Bladen är sjuflikiga men fingrigheten eller kluvenheten varierar. De djupflikiga formerna kan särskiljas till egna underarter eller former (var. maximowiczii). Bladskivan kan mäta 25 cm, bladskaftet kan vara ännu längre, upp till 50 cm. Bladen sätter sig i en krans i ändan av grenarna för att möjligast effektivt fånga upp det sparsamma ljuset i lundskogen. Också blomställningarna som bildas i ända av grenspetsarna i slutet av sommaren är enorma, 25-35 cm i diameter i dubbla klasar som på senhösten mognar till svarta för fåglarna mättande bär.

Jättearalian är en omhuldad raritet i västvärlden. Den förekommer i samlingar och hos entusiaster men fröer eller plantor är mycket sällan tillgängliga. I Finland ingår växten i ett antal samlingar och trivseln verkar bero på det använda genetiska ursprunget.

 

Fraxinus mandshurica var. mandshurica - manchurisk ask

Den manchuriska asken påminner om den inhemska asken (Faxinus excelsior) men bladen är betydligt större och årsskottena trubbigare alldeles som om den vore målad med en bredare pensel. Föregående års skott eller grenspetsar är trubbiga. Trädet blommar på bar kvist och pollineras av vinden. Trädet är en mångbyggare dvs, det kan vara sambyggande eller ha tvåkönade blommar eller enbart han- eller honblommor eller alla olika varianter i samma träd.

Med sina stora blad påminner trädet också om den nordamerikanska svartasken (F. nigra) och ett antal botaniker anser att träderna är varandras underarter. Den manchuriska asken växer naturenligt i Fjärran Östern i glesa skogsbranter och intill ljusa lundartade flodstränder. Trädet har naturligt anpassat sig till ett kontinentalt klimat, varför vinterhärdigheten är bättre än den hos vår inhemska ask samtidigt som känsligheten för frostskador på våren är dubbelt större. Den manchuriska asken mår bäst av att planteras i frostskyddade områden i de östra delarna av vårt land.

 

Syndicate content