Blodolvonet är närbesläktat med det inhemska skogsolvonet (V. opulus) till vars underarter man ibland hänför det. Blodolvonet är en östlig art vars utbredningsområde sträcker sig till de Japanska öarna, Sachalin, Korea, de östra delarna av Kina samt Ryssland.
Den här olvonarten är i likhet med en annan amerikansk olvonart (V. dentatum) en användbar och vinterhärdig buske. Dess svagt tandade, ovala bladverk antar till hösten en vinröd färgton. Som andra olvon blommar den i vitt i juni. Bären som mognar ganska tidigt är svarta och oansenliga. Eftersom busken är vinterhärdig och inte blir för stor kunde den odlas i större utsträckning.
Det amerikanska olvonet är hemma i Nordamerikas norra delar. Man kan påträffa busken allt från atlantkusten i öst nästan till stillahavskusten i väst. Den förekommer oftast som undervegetation i lövskogar där den på grund av sparsamma ljusförhållanden bildar en buske med ett glest och slarvigt utseende. På soliga områden blir den tät med uppåtriktat grenverk.
Artnamnet opulus som Linné gav skogsolvonet syftar på naverlönnen (Acer campestre) som skogsolvonet påminner om bl a med sina treflikiga blad. Skogsolvonet förekommer naturenligt i Finland i lundartade och frodiga bäckstränder i ödebygder. Stammarna blir omkring två meter långa, de är gråaktiga, kantiga och spretar åt sidorna. De kvastformade blomställningarnas yttre blommor är vita, stora och könlösa.
Glansolvonet är en sommargrön buske med uppåtriktade grenar. I sina hemtrakter kan den bli ett sex meter högt träd. I Arboretum Mustila har man planterat plantor av två olika ursprung från två olika expeditioner, det ena utvecklas till en låg buske och den andra till ett träd.
Parkolvon är ett gott val när man behöver en vackert växande och blommande medelstor buske som klarar sig på en torr växtplats.Busken har fått sitt namn av sina ludna men styva blad. Parkolvonets blad och täta växtsätt dämpar i någon mån oljud och busken tål både vindar och föroreningar. Av den här orsaken används den ofta som en lättskött, skyddsväxt i grönarbeten. Både variegerade och gulbladiga ('Aureum') sorter odlas.
På de ostasiatiska öarna växer några av olvonsläktets vackraste arter. Det japanska gaffelolvonet blommar i vitt tidigt på våren på bar kvist med blomställningar med stora sterila blommor i ytterkanten och mindre blommor innanför. Efter blomningen spricker löven ut. De är vackert runda och veckade och till en början rödaktiga för att senare övergå i djupgrönt. Höstfärgen innan lövfällningen är djupt karminröd.
Den här arten av olvon är en mångformad och charmfull buske vars färger förändras flere gånger under växtperioden. Löven spricker ut i glänsande och bronsaktiga färger om våren, fördunklas till glänsande grönt under sommaren, för att senare på hösten övergå först i orangefärgade nyanser och senare i sprakande vinrött.
Vid dammen intill Atsaleabranten kan man vid månadsskiftet maj-juni påträffa en buske som blommar på bar kvist och vars blomställningar påminner om hortensians. Den här formen av olvon är inte lätt att identifiera.
Under sommaren får det här olvonet stora, ovalt rundade blad med fjäderlika ådror. På hösten antar bären först en röd nyans som senare under mognaden övergår till blåsvarta färger. Bladen antar senare klara- eller mörkröda höstfärger.