Onnela

Gnider man gulbjörkens skott och bark avger de en stark medicinaktig doft. Stammen är gulaktig eller silvergrå och flagar inte speciellt mycket. De långsmala bladen är betydligt större än hos våra inhemska björkar. Bladen påminner om avenbokens (Carpinus) och sitter på kvistarna turvis i lager. Gulbjörken är ett elegant träd, speciellt i höstfärg där den lyser som finast i höstsolen och påminner om en vårlig guldazaleagrupp på piedestal. Sitt namn har gulbjörken fått av bladens höstfärg, barken eller den gula veden som är uppskattad råvara för snickeriindustrin.

Den färggranna rödlönnen växer naturligt i Nordamerikas östra delar längs åar och bäckar i fuktiga, bördiga löv- och blandskogar. Den är också ett uppskattat parkträd i form av många sorter i Amerika. Rödlönnen blommar med röda blommor innan löven spricker ut. Löven öppnar sig rödaktiga, undersidan är silver- eller blågrå. Även årsskotten har röd bark. Trädets höstfärger är effektfullt guldgult, orange, eldrött och djupt purpurrött. De grannaste färgerna utvecklas vanligen på soliga platser.

Släktet hemlock (Tsuga) har fått sitt vetenskapliga namn av det japanska namnet tsuga. Japansk hemlock är den ena av två japanska arter som förekommer i naturenligt tillstånd på ön Honshu på ca 900-2200 meters höjd på bergsluttningarnas övre del nära skogsgränsen. I goda förhållanden kan den bli upp till 25 meter hög men högre upp på bergsluttningarna antar den ett buskliknande, lägre växtsätt. Toppen är i jämförelse med andra hemlockar förvånande lövträdsmässigt tät och yvig. Barren är starkt silverfärgade undertill och olika långa inbördes, breda och fårade.

Olgalärken växer naturenligt i områden med klimat som påminner om vårt finska i norra Korea med närområden. Den är snabbväxande, tålig och dekorativ och trivs bra i södra och mellersta Finland. Tyvärr har den mest planterats i vetenskapliga samlingar. Särskilda kännetecken är grenarnas uppåtriktade ställning, mycket korta barr och glänsande röda kottar innan de har mognat.

Den västamerikanska lärken kommer från ett litet område i de västliga delarna av Klippiga bergen i Nordamerika. I Finland begränsas dess trivsel till de allra näringsrikaste och varmaste markerna i södra Finland.

Västamerikansk lärk känns igen på sina kottar vars täckfjäll eller sådor skymtar mellan kottefjällen. Till sitt växtsätt är den smalare än övriga lärkträd och den växer sig stor, tom 40 -50 m hög.

Ussurigranens massiva och majestätiska habitus avviker klart från övriga ädelgranar som växer i Mustila. Den har skrovlig bark, långa lite snett uppåt växande stadiga grenar och vitalgröna, stadiga, vassa barr. Träet är hållbart och vackert mörkbrunt.