Hasselns naturliga utbredningsområde täcker de västra delarna av Asien och Europa allt från medelhavskusten till mellersta Skandinavien och Finlands kuster. I Finland förekommer hasseln i näringsrika lundartade och blandskogar. Den föredrar sluttningar och bergigt underlag och trivs i skyddet av lundartad skog.
Svartlönnen är mycket nära släkt till sockerlönnen, och dessa båda underarter är svåra att skilja från varandra. En mörkare stam och inte lika vasst flikiga tredelade blad nämns som kännetecken. Till sin utbredning förekommer svartlönnen klart sydligare än sockerlönnen men den har ändå klarat sig inom Arboretum Mustila sedan 1992 med fröer från Guelphi i södra Ontario.Svartlönnen anses vara tålig mot både torka, värme och köld i mellanvästern i USA.
Den mångformiga grönpilen är en korsning mellan vitpil (S. alba) och pil (S. euxina) under flere generationer samt genom korsningar bakåt med ursprungsarterna. Träden varierar både till storlek, växtsätt, formen på bladen och årsskottenas färger. I näringsrika och fuktiga växtplatser blir träden stora med yviga kronor som kan påminna resenären om söderns oljeträd.
Den smalbladiga gula dagliljan är en gammaldags traditionell perenn. Den kallas ibland för citronlilja. Oberoende av sitt namn är dagliljorna inte besläktade med liljorna utan de hör till sin egen familj. Deras vetenskapliga namn Hemerocallis kommer från grekiskan och betyder 'vacker för en dag'. Den gula dagliljan blommar i juni-juli med sirliga, ljust gula och citrondoftande liljelika blommor, som sitter solfjäderformat i ändan av ett smalt blomskaft. Den enskilda blomman förtvinar snabbt som namnet säger men nya öppnar sig bredvid.
Den blåblommande bergklinten gör sig bäst i en skogspark, där den fritt får breda ut sig. Ifall växtplatsen inte är alltför näringsrik, sprider sig bergklinten måttfullt med underjordiska utlöpare. Växtsättet är också bättre på ett sådant ställe. Dessa förutsättningar föreligger i den torra, steniga norra ända av Mustilas Pähkinärinne (Hasselsluttning), som under högsommaren pryds av otaliga blommande bergklintar.
Bohuslinden är ett imposant, doftande träd när det står i full blom. Dess utbredningsområde är det europeiska fastlandet. Det är ett stort träd med med en knöl- och skottfri stam och regelbundet rund krona. Bohuslinden har stora blad, större än skogslinden. Blomställningen är solfjädersformad och hängande med 2-5 blommor. Frukten är ofta storvuxen, mer eller mindre tydligt femkantig. Den är inte lätt att klämma sönder mellan fingrarna.
Glanslinden utgör en trädspecialitet vars ursprung man inte ännu med säkerhet lyckats utreda. Trädet är sannolikt en spontan korsning från Krim där föräldrarna anses vara skogslind (T. cordata) och den sällsynta lindarten (T. dasystyla subsp. dasystyla). Glanslinden påträfffas ingenstans i naturligt tillstånd. Detta har har gjort trädet till ett centralt samtalsämne för botanikerna allt sedan trädet lanserades i Tyskland kring 1860. Tysken K. Koch beskrev och namngav glanslinden i vetenskaplig mening år 1866.
Det storbladiga nutkahallonet är en nordamerikansk i Finland helt vinterhärdig park- och skyddsbuske. Till samma släkte av hallon (Rubus sp.) hör ett antal gräs och buskar med rotskott av vilka ett flertal odlas som bär- och prydnadsbuskar eller används till bärplockning i naturen. Det mest kända torde vara hallonet (R. idaeus).
Eken är kanske det träd som uppskattas allra mest i Europa. Under århundraden har man untnyttjat ekens fasthet, stolek och beständighet mot röta både inom skeppsbyggande, möbelindustrin och tunnbindning. Eken kan leva i tusen år och gamla träd är uppskattade landmärken. I Finland förekommer gamla ekar rätt sparsamt eftersom ekskogar har röjts till åkermark och de bästa träden har fällts för det dyrbara trävirkets skull.
Det amerikanska häggkörsbäret är speciellt tilltalande när det blommar i vitt med flockblommiga blomställningar i maj. Frukterna mognar på sensommaren och är röda stenfrukter stora som ärter och till smaken sura eller bittersöta. Bladen är smalt ägrundade och får till hösten vackra färger i rött eller gulrött. Bladkronan är smal och luftig. Grenarna är oftast upprättväxande medan grenarna hos sorten 'Bertta' hänger tydligt.