Rödekens blad har vassare flikspetsar och är större än ekens (Quercus robur). Den röda höstfärgen, som dominerar landskapet i rödekens hemtrakter i de östra delarna av Nordamerika, blir i Finland oftast brunröd och inte lika grann.
Eken är kanske det träd som uppskattas allra mest i Europa. Under århundraden har man untnyttjat ekens fasthet, stolek och beständighet mot röta både inom skeppsbyggande, möbelindustrin och tunnbindning. Eken kan leva i tusen år och gamla träd är uppskattade landmärken. I Finland förekommer gamla ekar rätt sparsamt eftersom ekskogar har röjts till åkermark och de bästa träden har fällts för det dyrbara trävirkets skull.
Den japanska mongol-eken (Q. mongolica) växer på vidsträckta områden i östra Asien och flere former och underarter av den har beskrivits också som självständiga arter. Den maritima underarten, mizu-nara (Q.mongolica subsp. crispula) har klarat sig bäst i Finland eftersom den klarar sig bättre i ett omväxlande och instabilt klimat. Också de nordligare arterna från Hokkaido och Sachalin klarar hård kyla. I Arboretum Mustila har de planterats i Nordsluttningen i den del som kallas Japan.
Av de över 70 arter av ek som förekommer i Nordamerika har den stora och majestätiska eken Quercus macrocarpa utbrett sig allra mest. Kanten på vaggan som bär upp det stora ekollonet är hårig. (Macrocarpus = storfruktig)
Trädet kan bli över 40 meter högt under optimala förhållanden men det blir betydligt mindre och krokigare på kargare marker. På grenarna bildas ofta breda korkvingar som förstärker det karga och taggiga intrycket.
Eken Quercus ellipsoidalis är en av de mest lovande amerikanska ekarna och den hämtades för första gången till Finland i samband med Arboretum Mustilas fröinsamlingsexpedition år 1993. Den har vackra blad och förekommer naturenligt i den kalla vinterklimatzonen väster om de Stora Sjöarna där flere av de amerikanska ekarterna inte längre kommer till rätta. Den växer i karga backslänter tillsammans med bla rödtallen (Pinus resinosa).