Juhlapaikka

Den oskaftade stickaralian växer intill Festplatsen på Arboretum Mustila nära sina släkting rysk rot (E. senticosus). Vardera har svarta bär och 3-5 fingriga blad. Bären hänger länge kvar i ändan av grenspetsarna långt efter att bladen har fallit av. Den oskaftade stickaralians bär formas till en tät boll vilket det vetenskapliga nämnet syftar på. Sessilis betyder utan skaft och florus blomma. Rysk rotens bär är ett par cm långa och bärklasen är glesare. En annan skillnad mellan de här två araliaväxterna är taggigheten.

Det vackert växande havtornet känns lätt igen på sina blad som är helkantade, avsmalnande, ovanpå gröngråa och undertill silvergråa. Knoppfjällena och unga årsskott har egenartade sköldliknande stjärnhår. Havtornet är en ljusälskande pionjärväxt som väl klarar solgass, vind, kyla, högvatten, salt, men inte skugga av andra växter. Busken har brett ut sig i Europa och västra Asien men tillräckligt ljusa och öppna växtplatser förekommer sparsamt.

Snöklockan är en vårlig lökväxt som påminner om snödropparna (Galanthus) men har ett kraftigare växtsätt än dessa. Den blommar tidigt på våren genast då snön smält, eller till och med genom de smältande drivorna, med klocklika, svagt doftande, vita blommor som i ändan av kronbladen har gula (L. vernum var. carpathicum) eller gröna (L. vernum var. vernum) fläckar.

Av jätteälggräsets vetenskapliga namn kan man dra den slutsatsen att det växer i vilt tillstånd åtminstone på Kamtjatka. Det svenska namnet åter hänvisar till att det liknar vårt vanliga älggräs (F. ulmaria). Blomställningarna är liknande men jätteälggräset växer till en helt annan storleksklass.

Sibiriska nunneörten hör till de gamla perenner som förr i tiden blommade i herr- och prästgårdarnas trädgårdar. Den finns både i parken runt Mustila gård samt på Festplatsen och Azaleasluttningen. Nuförtiden förekommer den förutom i trädgårdarna även som odlingsflykting på lundartade ställen runt gamla bosättningar. Den sibiriska nunneörtens frön sprids effektivt av myrorna som utnyttjar fröets fett som näring.

Man lägger bäst märke till snöbärsbusken om hösten när de vaxtäckta vita svagt giftiga bären lyser i busken. Bären stannar kvar långt efter det att lövena har fällts. Busken blommar i juli och augusti med oansenliga runda korallröda blommor som måste ses på nära håll. I naturligt tillstånd förekommer busken som undervegetation i barrskogsområden väster om Klippiga bergen. S. albus var. albus som i mycket påminner om snöbäret är hemma öster om Klippiga bergen.

I motsats till den vanligare druvflädern (Sambucus racemosa) är sommarfläder en mångårig växt med örtstam eller en perenn. De bladrika skaften växer utan förgreningar upp till två meter under en och samma växtperiod. Under sensommaren bildar sommarflädern 10-15 cm stora vitfärgade kvastar i bladskaftens kronor. Bären blir svarta när de mognat på hösten. Sommarflädern behöver mycket utrymme för sina kraftiga jordstammar och ryms inte in i en liten trädgård.

Sötkörsbäret är ett frukt- och skogsträd som oftast saknar rotskott och som växer sig större än surkörsbäret (Prunus cerasus) som är bekant från hemträdgården. Också i finska förhållanden kan trädet bli ett stamträd om 5 till 10 meter. Stammen är rödbrun och blänkande, med tvärstrimmiga mönster, och de yttre lagren i barken lossnar i stora flagor på tvären. Grenarna är upprätta och hänger inte som hos surkörsbäret. Sötkörsbäret har vita flockblommiga blomställningar som avtecknar sig vackert mot de utspruckna löven.

Manchurisk valnöt trivs bäst i lundar med näringsrik jord. Trädet är stort, bredvuxet och ofta mångstammigt. De matta blågröna bladen är sammansatta och kan på rotskotten vara över en meter långa, och stannar därför i minnet på den som besöker Etelärinne (Sydsluttningen) i Mustila.

Den till araliaväxterna (Araliaceae) hörande ryska roten är den nordligaste representanten för sitt släkte. Den växer naturligt på ett brett område från Ryssland till Korea och Japan där den ryska roten kan bli upp till en 5 meter hög buske. Hos oss blir den ca 2 meter. I Mustila bidrar den ryska roten med tropisk exotik på Festplatsen. Den mycket frodiga prydnadsbusken sprider sig måttligt med rotskott. De mörka stora bärbollarna i det flikiga bladverket med gul höstfärg, utgör på hösten en speciell sevärdhet i Mustila.