Deutsche Dendrologische Gesellschaft donerade Arboretum Mustila ett parti treåriga nikkogranar under sitt besök i arboretet 1925. A. F. Tigerstedt förhöll sig skeptisk till utsikterna för träden att klara sig. Det oaktat finns träden fortfarande kvar i dag i de västra delarna av sydsluttningen intill vägen mellan Onnela och Hannula. De är välmående men inte särskilt storvuxna.
I Alppiruusulaakso (Rododendrondalen) på Mustila får man lite känsla av äkta bokskog. I den humusrika jorden i Rododendrondalen och i skydd av det övriga trädbeståndet klarar sig en ståtlig och två mindre bokar bättre än på Etelärinne (Sydsluttningen) där bokarna fryser ner till marken under kalla vintrar.
Den storvuxna, gamla poppelmagnolian som klarat av kalla krigsvintrar i Sydsluttningen på Arboretum Mustila skadades grundligt ovan jord på 1970 -talet genom en samverkan av frostnätter midsommartid, en torr sommar och tidig kall vinter. Av ett enda kvarvarande stubbskott har det sedermera på nytt utvecklats ett blommande träd. Blommorna slår ut midsommartid och är ljusgröna men svåra att upptäckta i bladverket. Representativt för poppelmagnolian är inte blomningen utan växtens frodiga habitus och stora blad som kan bli över 20 cm långa.
Krypriset har fått sitt namn efter sitt växtsätt. Det öppnar sina bladknoppar tidigt och blommar med oansenliga vinbärsblommor. Bären är smaklösa och röda och bladens höstfärger varierar från rödgult till vinrött.
Den sommargröna, sambyggande benveden växer i Europa men en smalt kilformad förekomst sträcker sig in i Asien bortom Kaspiska havet.
Det vackert växande havtornet känns lätt igen på sina blad som är helkantade, avsmalnande, ovanpå gröngråa och undertill silvergråa. Knoppfjällena och unga årsskott har egenartade sköldliknande stjärnhår. Havtornet är en ljusälskande pionjärväxt som väl klarar solgass, vind, kyla, högvatten, salt, men inte skugga av andra växter. Busken har brett ut sig i Europa och västra Asien men tillräckligt ljusa och öppna växtplatser förekommer sparsamt.
Den amerikanska avenboken förekommer i naturligt tillstånd på stora områden i östra Nordamerika. Den klarar skugga och växer under de största trädena i skogen längs fuktiga stränder av sjöar och floder. Den växer som en mångstammig buske eller som ett litet träd med vacker krona. Barken är mörkt grå, slät och glänsande och framhäver upphöjningar i stammen som på spända muskler.
Den buskartade kaskadrönnen växer vild på västkusten i Nordamerika, från Alaska ända till New Mexico. I inlandet är den en art speciellt för Klippiga bergen och dess utbredning sträcker sig även till Kaskadbergens östliga dalar. Kaskadrönnen växer nedanför trädgränsen på skogklädda sluttningar av låga kullar.
Som bekant har istiden hos oss format växtligheten med hård hand och detsamma gäller också i Japan på andra sidan kontinenten. I de japanska bergstrakterna växer i naturligt tillstånd en grupp vintergröna alprosor som antas ha klarat sig genom istiden i skyddsområden, refugio, dvs på varmare skyddade växtplatserna intill kusten.
Lackpionen, som härstammar från skogiga områden, har helt andra skönhetsvärden än de traditionella trädgårdspionerna: de blågröna, äggrunda bladen bildar vackra ansamlingar med de dekorativa tulpanlikt slutna blommorna svävande ovanför. Blommorna är beroende på ursprung antingen rosenröda eller vita.