Berghemlocken förekommer på högre belägna bergsluttningar i de västra delarna av Nordamerika. Utbredningsområdet sträcker sig från Alaska till Kalifornien. Växtplatsen är färsk, inte för näringsrik skog, hedmark eller klippartade områden i svala sluttningar mot norr. Berghemlocken anses vara den vackraste av hemlockar. I motsats till andra hemlockar är berghemlockens barr välvda, de har samma färg på båda sidor och de spretar åt olika håll. Detta ger berghemlocken ett vackert, rufsigt cederartat utseende. Barren är vaxbelagda och blåaktiga, endel provenienser är starkt blågråa. Kottarna liknar grankottar och är större än hos andra hemlockar.
De prov som A. F. Tigerstedt genomförde visar att berghemlocken är långsamtväxande och krävande angående växtplatsen. Trädet klarar sig bäst på skyddade, fuktiga nordsluttningar. Av A. F. Tigerstedts försök återstår en liten dunge som såddes med fröer från Alaska år 1909. De största trädena är idag ungefär 10 meter höga. Unga plantor är känsliga för kyla och vårsol och måste skyddas. Vinterhärdigheten blir bättre med tiden. Under 1980 -talets kalla vintrar förekom mindre skador och de värst drabbade träden fick avverkas.
Intill den gamla dungen växer idag unga plantor som planterades 2005. De härstammar från Hanna Ridge vid floden Nass övre lopp bakom Kustbergen i Brittiska Columbias norra del. Den här proveniensen har tillsvidare klarat sig alldeles utmärkt i Arboretum Mustila. Man gör också odlingsförsök med två inlandsprovenienser från ett begränsat område i Klippiga bergen. Det är viktigt att använda rätt ursprung av fröer och plantor för att lyckas med att odla berghemlock. Använder man plantor eller fröer av okänt ursprung är sannolikheten att lyckas hasardmässig.

