Den vetenskapliga positionen för sibirisk lind är fortfarande oklar. På sina naturliga utbredningsområden utgör trädet en konsekvent fortsättning på den eurasiska skogslinden (Tilia cordata) vars utbredningsområde sträcker sig till trakterna av Tomsk. I ryskt källmaterial används fortfarande den från skogslinden åtskilda benämningen sibirisk lind (T. sibirica). Forskare i sibirisk växtlighet kallar den Krasnojarski lind.
Skogar med sibirisk lind skiljer sig från växtplatserna för skogslinden genom att den sibiriska linden förekommer i sibiriens fuktigaste områden. Den årliga nederbördsmängden kan uppgå till över 1800 mm och snötäcket blir över 2 meter djupt vilket gör att marken undertill är tjälfri. Sålunda förmultnar nerfallna löv helt och hållet till våren. Träden är långsmala utan grenar nertill och ofta skadade av rostsvamp som kan bildas genom kondens i samband med andningen. Rostsvamp är inget problem i Finland på grund av våra torrare förhållanden.
Inom Arboretum Mustila förekommer den sibiriska linden ofta i små grupper eller i skogsdungen vid Nordsluttningen som planterades år 2003. Träden har klarat sig bra också på lerjordar, men allra bäst i näringsrika sluttningar.