Klimatet vid den nordamerikanska västkusten gynnar träd som kan växa till rekordstorlek och ett av dessa är jättetujan. I sina hemtrakter kan den bli ett upp till 70 m högt och grovt barrträd med brungrå, fibrig bark och glänsande fjällformade barr.
För västkustens ursprungsbefolkning var jättetujan på sin tid det viktigaste trädet kring vilket stammens liv kretsade. Virket användes till hus och kanoter, men det ingick också i klädesplagg och läkemedel. Man ansåg att jättetujan var hemvist för åskguden och Haidaindianerna reste den intill sina hus som ett slags åskledare. Totempålarna gjordes alltid av jättetuja som förblev rötfri under årtionden. Man visade sin vördnad gentemot trädet genom att lära sig att nyttja det utan att fälla det. Bla skar man ut plankor från trädsidan. Trädet klarade oftast behandlingen och kunde fortsätta sitt liv i århundraden.
Jättetujan har odlats i Finland i knappt hundra år men i ringa omfattning. Den trivs bäst i det maritima klimatet vid syd- och västkusten. I det inre delarna av landet är härdigheten tveksam ifall trädet inte har ett motsvarande ursprung. De jättetujor som planterades i Arboretum Mustila i den fuktiga nordsluttningen på 1930-talet är idag över 20 meter höga och visar att jättetuja av rätt ursprung och på rätt växtplats också i de inre delarna av landet kan växa sig stora.
