Ullsyrenen blommar efter syrenen (S. vulgaris) i slutet av juni. Under blomningstiden har busken otaliga täta lurviga förgrenade, kägelformade blomklasar som är vackert rosenröda när de öppnar sig och som senare får en ljusare färgton. Doften är mild och inte jämförbar med övriga syreners dofter. Också när den inte blommar är ullsyrenen en vacker, rundformad och bred buske. Bladen är stora, ofta smala och långspetsade, på övre sidan mattgröna och blågröna undertill.
Ullsyrenen är hemma i norra Kina där den växer på fuktiga eller torra buskage, i enstaka skogar och vid flodstränder på höjder mellan 1200 och 2200 meter. Ullsyren har odlats som prydnadsväxt sedan 1880 -talet, då Dr Emil Brettschneider sände dess fröer till Europa och USA. Syrenen upptäcktes redan tidigare av den franske jesuiten, upptäcktsresanden och amatörbotanikern Pierre Nicolas d'Incarville. Fröerna till de ullsyrener som förekommer i Arboretum Mustila kommer från Tomsk i Sibirien. Ullsyrenen förenar sig gärna med andra arter av syren och dess härstamning ingår i flere sorter.