Den ståtliga silverpoppeln har grågröna kraftiga grenar. Stammens bark håller sig länge slät och ljust grå, men i barken utvecklas med tiden vackra rombformade mönster. Bladkronan är bred och de undertill vita bladen glimmar när de runda och svagt fingerflikiga bladen prasslar asplikt i vinden. Bladverket ter sig särskilt vackert intill vattendrag när solen reflekteras från vattenytan på bladverkens undersidor.
Den tvåbyggande silverpoppeln, av vilka man mest odlar hanträd, står i så nära släktskap med aspen (P. tremula) att den lika gärna kunde heta silverasp. Den förekommer naturenligt eller har redan för länge sedan acklimatiserats allt från Atlantkusten till långt in i Asien. Den förekommer också på ett smalt område längs den nordafrikanska kusten.
Äldre träd utvecklar rotskott, men problemet löser man lätt med gräsklippare. Man kan begränsa silverpoppelns tillväxt genom att ympa den på en grundstam av asp. Gamla silverpopplar som växer på näringsrika och fuktiga växtplatser hör till de mest storvuxna träden i vårt land. Nuförtiden planteras silverpoppel alldeles för sällan.