Vitgranen är allmän i Nordamerikas norra delar och bildar trädgränsen tillsammans med svartgranen (Abies mariana) och kanadalärken (Larix laricina). Den trivs bra på torrare moar och näringsrika moränmarker. Som pappersved och sågtimmer är den ett av USA:s viktigaste träslag och Kanadas viktigaste. Vitgranens topp påminner mycket om toppen på våra inhemska granar men är tätare och lite blåaktig. Endel provenienser har kraftigt doftande barr.
Det finns flera sorter av vitgran som har olika färger och växtsätt. Mest känd i Finland är den koniska och tätvuxna sockertoppsgranen Picea glauca 'Conica', som kräver en växtplats skyddad från bitande vårvindar och vintersol för att trivas bra.
I skogsplanteringar som anlagts på Mustila före krigen har man prövat flera provenienser av vitgran (Ontario, Minnesota och Quebec). De har varit mindre till storleken och mer långsamtväxande än den inhemska granen och klarat vintrarna väl. Men de har åldrats snabbare än i sina hemtrakter. Av de gamla planteringarna finns numera endast några i dåligt skick varande träd på Pohjoisrinne (Norrsluttningen) och i Lepistö. Träden i Lepistö är av den västra formen ssp. albertiana som är en mellanform mellan vit- och engelmannsgranen.
Både av vitgranen och mellanformen planterades nya provområden år 2000 i arboretets västra del i försöksområdet med olika granarter. Man använde provenienser från de centrala delarna av British Columbia som befunnits lämpa sig väl för våra förhållanden.
