Granen är vårt andra mest utspridda trädslag. När inlandsisen smälte och drog sig undan blev granen det sista trädslaget som i motsats till övriga trädslag spreds till Finland österifrån. För ca 5000 år blev klimatet kyligare och fuktigare vilket gav granen konkurrensfördelar i förhållande till tidigare etablerade lövträd. Granen nådde sin nuvarande skogsgräns för 3000 år sedan, aningen mera söderut än tallen.
Granens utbredningsområde är enormt och sträcker sig från trakterna av Atlanten till ryska Fjärran östern ända till Amur. En del forskare ser (Picea obovata eller Picea abies subsp. obovata), som förekommer i norra Europa och Sibirien, som självständiga arter eller underarter. Granen har anpassat sig till ett mera kontinentalt, kallare klimat och kargare marker och skiljer sig från granarna i Europa genom sitt kortare och rundare barr. Den europeiska granens kottar är långsmala med spetsiga kottefjäll. Största delen av granbeståndet i Finland är en mellanart (Picea abies subsp. x fennica) av den europeiska och sibiriska granen.
Granen utgjorde ett huvudsakligt inslag i trädbeståndet vid Hembackavägen där Nordsluttningen numera ligger innan Arboretum Mustila bildades. Delvis finns de här över 100 -åriga granbestånden kvar med sin trolska stämning av urskog. Träden når så småningom slutet på sin levnadsbana och utsätts för angrepp av olika slag.
Under Arboretum Mustilas första år planterades gran för att man skulle kunna jämföra granens utveckling med exotiska barrträd. Granarna är till största delen av inhemskt ursprung medan de granar som växer nedanför terassen är äkta sibirisk gran från Tomsk i västra Sibirien.
