Den storvuxna, gamla poppelmagnolian som klarat av kalla krigsvintrar i Sydsluttningen på Arboretum Mustila skadades grundligt ovan jord på 1970 -talet genom en samverkan av frostnätter midsommartid, en torr sommar och tidig kall vinter. Av ett enda kvarvarande stubbskott har det sedermera på nytt utvecklats ett blommande träd. Blommorna slår ut midsommartid och är ljusgröna men svåra att upptäckta i bladverket. Representativt för poppelmagnolian är inte blomningen utan växtens frodiga habitus och stora blad som kan bli över 20 cm långa. Sin engelska benämning cucumber-tree har poppelmagnolian fått efter sina frukter som påminner om råa frilandsgurkor.
I sina hemtrakter i de östra delarna av Nordamerika kan poppelmagnolian bli ett över 20 meter högt träd med bred krona medan den blir avsevärt mindre i södra Finland. I Finland har trädet odlats i över hundra år men närmast i samlingar.
Poppelmagnolian är intressant ur växtförädlingssynpunkt eftersom blommornas kronblad innehåller ett för sitt släkte sällsynt gult färgämne som kommer fram i korsningar med vitblommande magnolior.
