Släktet Aronia växer naturligt i Nordamerika. Man känner inte till att svartaronia skulle förekomma någonstans naturligt, men i Ryssland har den odlats åtminsone i 70 år. Dess arvsmassa avviker från amerikansk svartaronia. Man anser denna aronia vara ett resultat av den fördomsfria ryska växtförädlaren Ivan V. Mitšurins mångsidiga förädlingsarbete i början av 1900-talet.
Svartaronian är en stor upprättväxande buske med grenar som ett träd. En fullvuxen buske som växer i fullt solsken kan ge nästan 10 kg bär. Bären är större än hos slånaronian och täckta av blåaktigt bärvax. Mängden av det blåsvarta färgämnet antocyan på bären är jämförbart till exempel med blåbären.
Bären är söta med arom som påminner om rönnbärens, och de innehåller mycket pektin, socker, vitaminer, mineraler, spårämnen och flavonoider. På grund av att de innehåller garvämnen lämpar de sig inte att äta råa, och gör att man grinar illa om man äter dem direkt från busken. Men sylten, gelen och saften smakar utmärkt.
Som prydnadsbuske är svartaronian mycket värdefull. Dess stora blankytade blad får höstglöd från orange till rött. En friskare buske och vackrare höstfärgssymfoni är inte lätt att finna. Den växer fint till och med på grönfälten vid vägarna, men är inte att rekommendera invid gångvägar: bärens starka färgämne fläckar ner både betongplattor och mattor om man inte är försiktig.